Ett steg i taget.

Aldrig utan klocka.

Känner mig kluven. En del av mig önskar att jag skulle kunna lägga löparklockan åt sidan och bara springa. Utan att veta hur länge, hur fort eller hur långt. Att bara springa för att det är så underbart. Jag har länge haft de tankarna men jag kan inte. Jag har aldrig medvetet sprungit en enda gång utan klocka.
Jag har alltid varit på en låg nivå vad det gäller löpningen men det har inte hindrat mig från att bokföra varenda meter jag har sprungit sen över tjugo år tillbaka. Det har hänt att klockan lagt av vid en runda. Och även om jag fullföljt så har passet känts lite ”bortkastat” och kan inte riktigt räknas då jag inte kan bokföra det korrekt.
Är detta ett sjukligt beteende?

Dagens löpning. Naturligtvis bokförd med sträcka, tid och tempo.

Min far som snart är 84 år slutar aldrig att förvåna mig. Jag vet nu med säkerhet var jag har fått min styrka och envishet ifrån. Han slutade springa när han var 78 år men häromdagen fick jag till min förvåning se ett videoklipp på hans Instagram där han sprang. Var det verkligen möjligt?
Jodå han hade inhandlat ett par nya löparskor och börjat så sakta igen. En gång löpare alltid en löpare.
Utan att veta exakt hur länge, hur fort eller hur långt han springer så njuter han av att vara i rörelse.
Att få göra det där lilla extra som får en att känna att man lever lite mer.

Min far är min absolut största inspirationskälla här i livet.
Tack för allt du gett mig.

2 kommentarer till inlägget

Christer Bertel
1953 • Uddevalla
#1
18 juli 2020 - 12:29
Tycker det låter som ett sunt beteende :-)
1964 • Malmö
#2
18 juli 2020 - 13:20
Ha ha... Skönt att höra. Jag misstänkte att jag inte var ensam.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.