Ett steg i taget.

Inte uträknad.

Jag är som en boxare som ständigt blir nedslagen men gör allt för att resa sig igen.
Året började bra. En underbar resa till Thailand med härliga löprundor i värmen.
Det var lugnet före stormen för sen började det.

Första smällen och närkontakt med golvet.
Sista löpningen i Khao Lak skulle bli den sista på mycket länge.
Hade känt av plantar fasciit redan i november men ville inte erkänna för mig själv att det var dags igen.
Nu var det ett solklart faktum. Jag kunde inte gå utan att halta.
Det blev till att börja med alternativ träning.
Jag segade mig upp. Redo i ringhörnan igen.
Mer gym med mycket konditionsträning. Och en hel del cykling när vädret tillät.

Nästa smäll hann jag inte se komma. 
Corona. Hela världen blev omskakad efter den smällen.
Kanske det inte var så lämpligt att gå på gymmet i dessa tider.
Sakta tar jag mig åter upp något groggy.
Det får bli mer cykling.

Sen kom den värsta käftsmällen hittills.
Cancerbeskedet.
Man skulle väl kunna säga att motivationen inte var på topp men jag försökte hela tiden ha en positiv attityd.
Lätt att säga men svårt att efterleva.
Även efter att ha blivit rejält däckad den här gången så tar jag tag i repen och hivar mig upp i stående.
Kanske man skulle prova inlines som alternativ träning.
Då kommer en ny serie slag som får mig ur balans.
Muskelbristning i vaden.
Avvaktar ett tag. Steppar runt i ringen och studerar min motståndare.

Pang och så ligger jag där igen. Jag börjar vid det här laget bli väldigt bekant med ringgolvet.
Strålbehandlingen sabbade min mage totalt under två veckor.

Kanske jag borde ha vett nog att ligga kvar och bli uträknad.
Men efter varje gång som jag slås till marken segar jag mig upp igen.
Ständigt med ett oförtrutet hopp om att så länge jag kan stå upp så kan jag också vinna matchen.

Nu står jag åter i min ringhörna och steppar.
Blicken är fokuserad och låst på min motståndare likt en målsökande robot.

Nu har jag vågat mig tillbaka på gymmet.
Foten har blivit lite bättre så jag kan promenera några kilometer.
Sen har jag ju min transportcykling varje dag.


Man har inte misslyckats förrän man slutat försöka.

2 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
15 maj 2020 - 19:26
Promenad och transportcykling ska man inte fnissa åt! Tänk så mycket bättre än de som inte gör något alls! Behåll viljan! Snart kan du säkert träna det du vill igen!
1964 • Malmö
#2
15 maj 2020 - 22:53
Den bästa träningen är den som blir av.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.