Siktar vidare mot Boston i höst

Om världen hade varit som vanligt hade jag vid det här laget nojat mig för att bli sjuk, stängt in mig och träffat så få människor som möjligt så sällan som möjligt. Jag hade försökt ta hand om mig själv lite extra, försöka få ordentligt med sömn och inte stressa kroppen onödigt mycket.

Så allt är väl precis som vanligt. Fast ändå inte.

Om drygt två veckor skulle jag resa till Boston, och ytterligare en vecka senare vara redo för Boston Marathon. Så himla redo. Nu blev det inte så, och även om jag redan börjat förstå att det inte skulle bli nån mara i vår så var det som om luften gick ur mig lite när jag fick beskedet. Från att ha fokuserat, tryckt upp långpassen till tre mil och skakat i gång marafarten så kände kroppen sig plötsligt som om den redan sprungit den där maran i förtid. Trött. Less. Mentalt utmattad.

Så jag lugnade mig en vecka. Vilade lite extra, konstaterade att september också är en bra maratonmånad, och nu hoppas jag att världen kommer att räcka till och lugna sig fram till dess. Det finns så mycket annat coronatrist, så det överlåter jag åt andra att avhandla. Som den lilla hobbit jag är håller jag mig mest i min jordkula och ser till att ha tillräckligt med mat hemma för att fixa frukost, en andra frukost, elevensis, lunch, afternoon tea, middag och kvällsmat. Och jag är i gång med träningen igen, allt utifrån tanken att så länge jag är kry och skadefri så springer jag.

20200328_110440

Vissa dagar ställer halvhöga pollenhalter till det, jag är inte så dum att jag chansar. Men oftast håller pulsen sig låg och fin och jag kan rasta benen bäst jag känner för. Jag försöker att hålla i gång långpassen hyfsat, just nu finns ingen anledning att springa tre mil i ett sluk, men min tanke är att hålla mig runt 20-25 km, så att jag har en bra grund inför höstens två maror – ja, förutom Boston ska jag till Frankfurt också, hoppas jag verkligen. Är jag van vid att springa den distansen så blir det lättare att öka och jag slipper börja om från typ noll.

Farornas Konung har dessutom fått för sig att vi ska springa olika milspår tillsammans en gång i veckan – hittills har det blivit Enebybergsmilen, Domarudden och i går Runby där jag aldrig sprungit tidigare – vilket är (ganska) roligt och (väldigt) flåsigt. Ett litet snedsprång från hans sida i går gör dock att jag nog får fortsätta med den idén solo i några veckor, såvida han inte tycker att det är lämpligt att jaga mig i mitt eget lilla tempo.

Och i dag skippade jag faktiskt långpasset. Det var för fint väder. Ja, inte för att springa alltså, utan för att inte paddla. Vi köpte varsin kajak i höstas, men då var jag mitt i maratonträningen och hann aldrig inviga min. Men i dag var en perfekt dag för det, så vi stack ut på lilla Rönningesjön i Täby. Lite lagom för mig som är nybörjare, tyckte jag och fick sen se hur vågorna i samband med ökande vindbyar blev uppemot en meter höga, alltmedan det stora havet låg helt öppet och nästan slukade mig. Farornas Konung kliade sig i huvudet och försökte ge mig instruktioner. Själv undrade jag om det var han eller kajaken som drev med mig. Sedan blev havet plötsligt kav lugnt, nästan, och förvandlades återigen till lugna lilla sjön. Men nu har jag lärt mig en massa så att jag kan fortsätta öva och bli säkrare med paddeln. Tillvaron guppar lite ibland, men jag styr bäst jag kan. Och sitter ner i båten.

20200329_155822

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.