Ett steg i taget.

Ibland är det tungt.

Tänkte skriva ett glatt inlägg om hur positivt det känns trots löpförbud men...
Det började väldigt bra. Vilade i tre dagar efter hemkomst från Thailand.
Funderade över träningen framöver och var tillfreds med mitt upplägg.
Det skulle bli mycket tid på gymmet med både styrka och cardio. Sen en del extra cykelturer förutom den dagliga transportcyklingen. Och varför inte en dags simning i veckan med en härlig bastu efteråt.
I lördags blev det gymmet enligt plan, cykeltur på söndagen och gymmet på måndag. Sen började livet komma emellan. Först långa arbetsdagar och sen ryggskott. Just nu känner jag mig som 80 år och bara tanken på att träna är skrämmande.
Ryggskott får jag någon gång per år så jag vet förloppet. Försöker jag bara vara igång och vilar så lite som möjligt så är det snart över.
Men just nu i detta ögonblick känner jag mig inte speciellt hurtig.
Det är så frustrerande för hjärnan vill så mycket men kroppen säger nej.
Men livet kan inte vara på topp hela tiden.
Med motgångarna lär du dig uppskatta framgångarna.

2 kommentarer till inlägget

Fredrik Mindelsohn
1971 • Floda
#1
31 januari 2020 - 18:27
Kämpa på! :-)
1964 • Malmö
#2
31 januari 2020 - 19:22
Tack! Absolut. Det blir alltid bättre.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.