Grupplöpning versus ensamträning

Grupplöpning versus ensamträning

Fram till 2015 levde jag i stor familj och fann att löpning i ensamhet var både praktiskt och rogivande. Jag hade tillräckligt socialt liv via arbete och familj och hade inte behov av mer via löpningen. Det var väldigt bekvämt och praktiskt att helt själv kunna bestämma tid och rutt och bara spontant ta på sig skorna och ge sig ut. Jag minns att jag verkligen njöt av den där lonely runner`s känslan på mörka vinterkvällar ensam på blöta cykelbanor, broar och ensliga stigar i pannlampans sken med ett bra podd i öronen elle ljudbok. Jag nästan längtade till dessa pass.

Visst sprang jag ibland i Vallentuna med Vallentuna gubbskubbare som sedermera döptes om i sann pk-anda till Vallentuna motionslöpare kanske för att fler och fler gummor i olika åldrar anslöt till gruppen. Där trivdes jag riktigt bra. Det var en samling ödmjuka enkla prestigelösa individer som mest tyckte om att lunka ihop. Var man snabb uppför en backe eller etapp så hämtade man hem, vände om och sprang tillbaka. Alla skulle med, ingen lämnades helt i sticket. Det var samma känsla som jag senare fann i Stockholms gerillalöpare.
Ville man vara i fred fick man det, ville man snacka gjorde man det.

Men jag lämnade Vallentuna, flyttade in till Kungsholmen 2013 och hittade ingen liknande grupp. Testade Runday men det var mest unga människor som klockade sina intervallpass, och snabba pass lockar inte till samvaro och snack på samma sätt så det blev ingen favorit för mig. Jag återgick till mitt ensamma vägnötande, körde ensamma tröskelpass på Kungsholmens stränder, hårda intervallpass ensam på Krillan, 4 x 1000m, 6 x 1000m och 10 x 1000m. Jag körde hårda maratempo pass ensam, 2 x 5 km, 3 x 5 km, 20 km.
Ett år testade jag TSM, jag deltog i varenda långpass men led fruktansvärt. Hatar morgonlöpning och hade oerhört hög ansträngningsnivå trots normala tempon, mådde oftast skit hela dagen efter dessa pass. Dessutom trivdes jag inte med att springa på led, ofta hamnade man bredvid någon att snacka med men lika ofta var det någon som inte passade i kemin och det blev mest ett tyst gnetande.
En säsong fick räcka. Jag testade igen för något år sen men lidandet var för stort så avbröt efter 4-5 veckor. Har sen hört att tex tröskelpulsen är oerhört mycket lägre på morgonen än senare på dagen och det som är mitt komforttempo på kvällar är antagligen ganska nära tröskel på morgonen. Jag är en extrem kvällsmänniska och ska inte träna tidigt.

2015 skilde jag mig och flyttade till egen lägenhet. hade turen att direkt träffa en trevlig löparkompis på en löparresa i Slovakien. Vi var jämnstarka på de flesta distanserna och började träna ihop, ja vi nästan levde ihop, och det blev mycket träning tillsammans. Jag hjälpte henne snabbt att få struktur på sin träning, att fokusera på mängd och långpass för att bygga uthållighet istället för att jaga intervalltider och inom ett år slog hon mig på samtliga distanser från 10 km till Swiss Alpine 78 km. Var härligt att se en sån utveckling. Själv har jag stagnerat redan kring 2011.

Förhållandet och samtränandet tog slut hastigt och olustigt hösten 2016, strax efter att jag flyttat till Hornstull. Jag jobbade då dessutom mycket hemma i lägenheten eftersom vi startat ett företag och hade för litet kontor för oss alla. Det blev ganska ensamt och för att överleva insåg jag att jag behövde uppsöka socialt ungänge. Jag dejtande en hel del men hittade också två grupper som jag sprang med varje vecka, en av dessa var Stockholms Gerillalöpare där jag omedelbart trivdes. Samma ödmjuka människor som i Gubbskubbarna, och en lagom ålderblandning som passar mig. Folk tar inte tid och mäter allt så nitiskt. Man kan snacka om annat än träning och nästa lopp, en del samtal blir som riktiga terapisamtal, speciellt på alla riktigt långa socialpass då man har timmar på sig att vädra tankar och grubbel. Välgörande löpning.

Året efter flyttade jag från Hornstull till Östermalm för att slippa den hemska trafiken och komma närmare vårt nya kontor. Trots att det var ungefär lika långt till Gerillan och Hammarbybacken från Östermalm så kändes det mentalt jobbigare och jag slutade snart att springa med dem. Istället testade jag att träna med Linnea Löpning vid Zinken vilket var på mer lagom avstånd då jag gärna springer både till och från träningarna och ofta ändå fick ihop kring 20 km.I Linnea finns det en stor blandning av åldrar också men med betoning på yngre, kanske är 30-40 år den dominerande åldern. Gruppen är jättesocial och många umgås även privat, äter ihop, festar ihop, reser ihop till olika lopp, och en hel del blir ett par efter någon tids träning ihop. Men personligen har jag aldrig riktigt passat in i den gruppen, det är nog för mycket extroverta personligheter som dominerar, man hejar, tjoar och high-fivear, något som för mig som är ganska reserverad och på gränsen till introvert kan bli obekvämt. Jag tränar på med dem, ibland två ggr i veckan, ibland 1 gång och vissa veckor inte alls, har nu deltagit i över två år. Men för mig är det mestadels löpning jag får ut av dessa träningar, det är prestation, inte välmående mentalt som med Gubbskubbarna och Gerillan.

Efter att nu ha ssprungit i grupp så länge, fick jag plötsligt oerhört svårt att orka springa själv. Det tog emot mentalt och jag orkade knappt 10 km ensam. Jag blev mycket mer beroende av dessa grupper och det kändes begränsande. Det var som om att de sociala löppassen gett mig ett beroende till något bortom löpningen och när det togs bort kändes löpningen i ensamhet bara tung och tråkig. Den gav mig inget, den var bara ett nödvändigt ont.

Men så i höst efter en oerhört tung period där all löpning kändes obehaglig och jobbig så släppte det plötsligt och jag har nu 9 veckor bakom mig där jag återigen kan springa mina ensamma 20 km`s pass i ensamhet i pannlampans sken. Jag hoppas kunna fortsätta springa med Gerillan, Linnea och sociala långpass då det passar men det är så oerhört skönt att återigen vara herre över min planering och kunna välja efter lust och inte tvång hur jag tränar. Den bästa av båda världar.
Ensamlöpningen ger mig "ensam är stark" känslan och ger mig självsäkerhet och styrka medan sociallöpningen ger mig utlopp för mitt sociala behov, att känna sig som att man tillhör en grupp, ett sammanhang och utlopp för det som snurrar i ens huvud. Sociallöpningen fyller ungefär samma behov som mina täta krog-besök där man pratar glatt med alla, upplyft av andra droger bara.

2 kommentarer till inlägget

1973 • Växjö
#1
8 december 2019 - 23:19
Det var ett långt och intressant inlägg. Du har verkligen provat på en hel del olika grupper. Kan relatera till att det är svårt att hitta sällskap i rätt nivå. Jag har hitta några som springer ungefär de rundorna som jag gillar i lagom tempo, men sen är det ju ett pussel att få tiderna att matcha. Lyckligtvis har jag inga problem att springa solo. Skönt att du fått tillbaka lite flyt i sololöpningen.
1965 • Kungsholmen
#2
10 december 2019 - 07:05
Tack Andreas. Ja, det är som med så mycket annat, man får vara tacksam för det som fungerar o inte ta saker för givet.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.