Rehabövningar, cykel, vetevärmare, Voltaren, spikmatta och Grete Waitz-metoden* mot ryggont - nej, allt verkar förgäves och det är bara att inse faktum: det kommer inte att bli något New York Marathon nästa vecka.
Ungefär så här dags, förra lördagen, betade jag av 12.5 kilometer längs 101:an och kände wow, det här går ju riktigt hyfsat, jag kan nog komma till start i alla fall... Men i tisdags morse var ryggontet tillbaka och har knappast blivit bättre under veckan - snarare tvärtom.
Viktigast nu är förstås att få ordning på ryggen, så att jag kan funktionera normalt igen. En maraton mer eller mindre på cv:t är det väl knappast någon mer än jag själv som bryr mig om. Men det kommer förstås kännas lite märkligt att vara på festen, men ändå inte. Som att stå bredvid på skoldansen och glo medan alla andra har kul: de hippa, de coola, de snygga.
Det kommer förstås också att innebära en viss dos självplågeri att bo på ett hotell fullt av löpare. Mässan kommer att vimla av löpare – kanske inte alla 55 000 samtidigt, men ändå – och det kommer att vara svårt att röra sig i stan nästa söndag utan att märka att det är maraton på gång. Och efteråt kommer alla att sitta på bussen till flygplatsen med sina medaljer och prata om vad som hände var på banan och hur fantastiskt det var med 2 miljoner åskådare.
Nej, jag är inte bitter. Jo, lite… Men det är som det är, inte så mycket jag kan göra något åt utan jag får försöka se till att ha några bra semesterdagar ändå med hockey, musik och – givetvis – kolla hur det går på maran. Åker förmodligen med ut till Staten Island på morgonen, kollar stämningen i ”runner´s village”, när starten går och tar sedan färjan och tunnelbanan tillbaka till Manhattan och letar rätt på någon lämplig plats att glo när de snabbaste löparna kommer kutande.
Samtidigt är jag som grodan – jag lever på hoppet. Och i den bästa av världar så står jag på startlinjen och lyckas seda ta mig runt på något sätt (som inte inkluderar tunnelbanan). Det blir inga stilpoäng i så fall men vafan… Skit samma om det tar fem eller åtta timmar, men det skulle betyda väldigt mycket ifall jag lyckades ta mig runt efter allt elände under september och oktober. En mara är förvisso en världslig sak, det kommer fler chanser – även om detta nog är min första och sista chans just i New York.
Men som det känns idag blir det ingen start. Det gör helt enkelt för ont. Enda trösten är väl att det är ”bättre” att veta om i förväg, att det inte blir något lopp, än att vakna upp på morgonen med ont i halsen och feber.
RunTobyRun! (Förr eller senare springer jag igen!)
www.runtobyrun.se
PS1. Grete Waitz-metoden*? Jo, jag kollade på Jacob Hårds dokumentär om den norska världsstjärnan (ifall du missat den ligger den kvar på SVT Play till den 5 december) som vann New York nio gånger, första VM-guldet i friidrott någonsin (Helsingfors 1983) och var sedan favorit till OS-guldet 1984. Men dagen innan loppet vaknade hon upp med ont i ryggen och det var så illa att hon knappt kom upp ur sängen.
Efter att ha provat "allt", inklusive besök på sjukhus, tog hon till den gamla huskuren att gå ut och gå med en tung ryggsäck. Dagen därpå lyckades hon inte bara ta sig upp ur sängen utan även kuta hem ett OS-silver på distansen. Fantastiskt!
Sagt och gjort. Eftersom jag inte hade någon detaljkännedom om vad Grete hade i sin ryggsäck tog jag i torsdags en tung stekpanna i gjutjärn, Norstedts uppslagsbok och Wilhelm Mobergs svit om utvandrarna, stoppade ner i ryggsäcken och gick en halvmil och det kändes oväntat bra. Upprepade detta igår kväll med oväntat bra speed (9:44/km) men tyvärr infann sig inte den halleluja-effekt jag hoppats på utan det är fortfarande för jävligt när jag ska resa mig upp ur sängen, stolar eller - värst av allt - bilen. Förmiddagarna är också klart värre än eftermiddagarna som ändå känns rätt hanterbara.
PS2. Har kollat: man får inte springa eller gå NYCM med ryggsäck (vare sig med eller utan stekpannor).
PS3. Kommer att skriva en rapport från resan i alla fall, även om det inte blir någon löpning. Sedan håller jag nog upp med bloggandet tills jag har något roligare att rapportera om...