I run my way

Har du alltid tyckt om löpning?

Den frågan fick jag nyligen när jag hade hållt en lång, euforisk, monolog om något löppas...

Och vet du, svaret är defenitivt Nej!

Jag har verkligen inte alltid gillat att springa, tvärtom. En stor del av mitt liv har jag inte tyckt om att springa, låtit bli det helt eller sett det som ett "nödvändigt ont".

 

När jag för 10 år sedan flyttade blev resvägen oförsvarbart lång till gymmet och jag bestämde mig för att löpningen skulle få ta en större del i min träning.

Det var med inställningen "härtill är jag nödd och tvungen" som jag sprang längs mina vägar hemma... Jag fegade och trodde inte mycket om min förmåga att orka... Jag körde ofta intervaller varvade jobb och gång... Sällan sprang jag långa sträckor oavbrutet... 5 km hörde till de längsta...

 

Sen för några år sedan bestämde jag mig (minns faktiskt inte varför) för att satsa mer på min löpning och bli bättre. Jag gick en löpteknik-kurs med två fantastiskt entuiesmerande ledare och vi var enbart 3 deltagare så det blev nästan som löpning med PT.

6 veckor tror jag att jag höll på, och visst gav det resultat. Jag kände mer glädje i löpningen när jag märkte att utvecklingen kom. Jag ville nu fortsätta springa på egen hand också, eller rättare sagt, jag sprang helst på egen hand för mig själv utan att någon såg mig. Springa med sällskap var inte något jag njöt av (förutom den lilla gruppen jag nyss beskrev)

Därför var det med ganska dubbla känslor och skräckblandad förtjusning som jag övervägde frågan som senare dök upp... För ett och ett halvt år sedan fick jag nämligen frågan om att vara med och rädda vår idrottsförening i vår by... Den som alltid varit en fotbollsförening behövde ny vidga sina vyer för att inte läggas ner. Så jag (och en annan löpare som var vagt bekant) fick frågan om jag ville vara "löpcoach"...

Nu verkar jag ha en bristande förmåga att säga nej, så det blev förstås ett litet "ja"...

Ångrar jag mig? Inte den minsta lilla sekund!! I min löparresa är det ett av mina absolut bästa beslut! Så bra att jag behöver beskriva det mer separat... #Rytterne Runners... Världens bästa löpargruppp!

 

Men tillbaka till frågan i rubriken... Nej, jag har inte alltid gillat löpning, men med variation, försiktig stegring och ett mod att våga så har löpningen blivit en del av mitt liv! Något jag älskar och något jag mer än gärna delar med mina vänner... för löpningen har också gett mig nya vänner!

Med detta inlägg vill jag mest gjuta hopp i dig som springer lite sporadiskt och inte njuter, eller till dig som tittar på en löpare som njuter och tänker "tänk om jag också kunde springa..."

Klart ni kan! Lägg din löpning på din nivå... Våga prova och våga utmana dig själv! Ta det försiktigt så du inte stressar fram något, skador är inte roliga... Men spring! Spring kort, långt, sakta eller fort... Varva spring med att gå och gör på ditt sätt som du känner funkar för dig!

 

Svaret på frågan är ju förstås fortfarande nej, men NU, nu älskar jag det högt och innerligt och kan inte tänka mig ett liv utan löpning!

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.