En riktigt seg gubbe

20190503_144905Sommartid innebär som vanligt att jag och Farornas Konung ska springa uppför ett och annat berg. Så vi planerar för några dagar i Lofoten i år igen. Men innan jag ropar hej, hej, hemskt mycket hej åt den strapats som han anser att jag är mogen för i år – en rejäl dagsutflykt som kan bli riktigt tuff – så är det bäst att jag påminner mig själv lite om Englandsresans sista fellrace så att jag inte glömmer hur brutalt det kan vara. Antagligen har jag redan börjat glömma.

”I wanna tell ya a story that happened to me
With this old man startin’
messin’ with me …” som Marc Slaughter sjöng.

Inför årets fellrunningtour hade jag och Faran filmkväll. Skräckfilm. En film som guidade oss igenom en stor del av The Old man of Coniston fellrace, fast även om det var ruggigt som få så tror jag inte att det gick att förstå hur brutalt det var. Visst såg det brant ut, visst blev jag skräckslagen. Men det gick inte riktigt att förstå.

Så vi lämnade Alan Banks trakter och kryssade vidare mot Lake District. Jäklar, så vackert! Jag blev otroligt inspirerad. Jäklar, så mycket berg. Jag blev otroligt skräckslagen. Coniston är en väldigt söt och trevlig liten by, vackert inramad av bergstopparna. Av The Old man of Coniston. Berget tornar upp sig över byn, syns överallt som en påminnelse om att don’t try this at home.

20190503_145428

Nå, nu var jag inte hemma så efter sedvanlig pubuppladdning och sömn hängde vi på låset för att anmäla oss och belönades med nummer 1 och 2. Ett gott omen! Vi pratade med funktionärer och jag började känna mig mer och mer darrig. Farornas Konung påminde mig om mitt mantra, att man ska bli trött och man ska ta ut sig. Det är det som är meningen. Jodå, utmattad skulle jag bli. Jag förstod bara inte hur utmattad.

Men det var en fin dag. Väldigt blåsig men solig och klar. Utsikten skulle bli magnifik, för den som nu har tid att stanna och kolla. Jag har det inte men eftersom vi var tvungna att bära ryggsäck med säkerhetsutrustning så la jag ner lillkameran i ytterfacket och skulle faktiskt mäkta med att springa och fota lite i farten.

Jag startade långt bak och bekymrade mig inte så mycket när många sprang om mig. Jag är en slowstarter och jag brukar ta rätt många placeringar på platten – om det nu hade varit platt – och på utförslöpningen – om jag då haft fotfäste och vågat lita på benen – så jag matade på i egen takt. En fot framför den andra. Ett steg i taget. I en hel evighet. Jag hade koll på klockans höjdmätare och redan vid 300 höjdmeter var jag utmattad. Totalt utpumpad. Då och då vände jag mig om och tog in vyerna. Så vackert. Passade också på att hålla koll på att jag i alla fall hade några andra deltagare bakom mig. Bet i. Fortsatte.

Loppet består av tre checkpoints, en på varje topp som ska forceras. Redan när jag närmade mig den första började jag inse att det här loppet var alldeles för tufft för mig. I många andra fellrunninglopp brukar det vara några glada motionärer, några från byn som är med bara för att det är kul men som inte riktigt är tränade för det. I den här skaran såg jag välmående ut, och eftersom jag senare blev kallad ”the Pink lady” – på grund av mina kompressionsstrumpor som minst sagt syns – så blev det jag som fick bära epitetet glad motionär.

OLYMPUS DIGITAL CAMERANu var jag faktiskt ändå lite glad när jag nådde CP1. Loppet var visserligen alldeles för tufft men jag hade ingen lust att vända när jag kommit så här långt. Nu var det värsta gjort. Inte.

Det började med att jag sprang fel. Inte jättefel, men på berget finns liksom inte den självklara stigen. Det finns många stigar, och det gäller att välja rätt för att få en bra väg, även om de flesta leder någorlunda till samma mål. Jag valde fel stig och fick kasa nerför ett gäng stenblock. Av förståeliga skäl såg jag inte en enda annan deltagare, och jag blev nästintill gråtfärdig. Det. Var. För. Tufft.

Men så fick jag syn på två personer en bit framför mig, och nu började jag fokusera helt och fullt på att ta  in på dem, att hela tiden hålla deras ryggar inom synhåll så att jag skulle få koll på vart jag skulle. Visst, jag hade obligatorisk karta och kompass med mig men i det här läget skulle de inte hjälpa mig. Jag visste riktning. Nu behövde jag bara känna att jag inte var ensam.

Så jag matade på. Utför gick det riktigt bra. Under veckan hade jag övat upp min teknik, och jag forcerade bäst jag kunde. Uppför hade jag det något mer kämpigt men snart var jag ändå vid CP2. Det var fortfarande för tufft och jag började tvivla på om jag skulle klara det men jag hade just inget annat val än att fortsätta. Det var för långt för att vända och nån annan väg kunde jag inte ta. Då hade jag gått bort mig eller stupat.

Hela tiden mötte jag vandrare som log vänligt. ”Well done”, ropade de när vi möttes. Men jag kände mig mer som en råbiff. Tant råbiff.

Den första toppen var värst. Andra toppen var också värst. Men, som Marvin säger i Liftarens Guide till galaxen, sen vande jag mig så den sista toppen blev riktigt trevlig. Dels var det ganska springvänligt, även uppför, dels hittade jag tre deltagare att kampas och språkas med. Jag erkände för en av dem att det här var det värsta jag gjort. Ingen idé att ens försöka psyka nån i det här läget. Hon höll med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När vi så kom fram till CP3 och The Old man of Coniston kände jag ändå ett lyckorus. Det här var så häftigt! Och nu var det bara utför kvar. Fast utför är ibland nästan värre än uppför, skulle det visa sig. Här fanns flera alternativ. Jag hade redan bestämt att välja den ”säkra vägen” och fick sällis av de tre andra. Det var bra för nånstans skulle vi vika av och jag hade inte koll på riktigt var. De två herrarna sprang snart ifrån oss men jag och tjejen sprang jämnt tillsammans. Till sist hittade vi rätt avtagsväg – fast jag tror att vi kanske hade tagit en omväg och skulle vikt tidigare – och här hittade vi tack och lov också en kille som hade koll på vart vi skulle. Nu var jag rejält utmattad och skulle behövt energi. Jag hade med mig men trots att Blocks och gel låg i ytterfacket kunde jag inte plocka fram dem eftersom jag visste att jag då skulle bli tvungen att sänka farten och jag var liksom lite rädd att de då skulle springa ifrån mig. Jag hade ingen aning om vart jag skulle utan sprang bara med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tjejen vek av åt fel håll men killen som ledsagade oss var vänlig nog att ropa tillbaka henne. Och plötsligt kände jag igen mig. Vi var på den väg där eländet börjat tidigare på dagen, innan jag visste att det var ett elände. Så nu fick det baske mig räcka! The Pink lade la in sina sista krafter och spurtade. Jösses, så jag sprang! Jag möttes av förvånade blickar nära upploppet, tävlingsdeltagare som kommit i mål för länge sen och inte förstod att loppet fortfarande pågick. Och för första gången fick jag uppleva hur det är att komma in på upploppet utan att en vild publik står och hejar. Några uppgivna funktionärer noterade att det var ytterligare en deltagare de skulle slippa gå skallgång efter. Och jag ramlade ihop i en hög. Grät så jag fick andnöd. Av utmattning. Av nåt slags stolthet att ha fixat det. Men mest av lättnad att jag var i mål.

Men jag vann en fin keps och sen var jag inte vid mina sinnens fulla bruk så Farornas Konung lurade mig lätt att köpa nya terrängsskor som var alldeles för dyra för mig. Mycket nöjd med det. Och de blir perfekta att ha på Lofoten när vi ska ut på den där brutala rundan. Hur svårt kan det va?

20190503_191827.jpg

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.