Kylan i Alan Banks fotspår

De här varma dagarna har jag drömt mig tillbaka till England, till lopp med vinden och regnet slående mot mig, till loppet där jag hela tiden måste hålla mig i rörelse för att inte få köldskador. Visst, jag gillar sommaren men jag gillar också varierande väder. Gärna sommarväder men också gärna regn – tomaterna och chilin tackar på förhand! Så i dag, när jag slet mig ett varv runt sjön och knappt kunde vänta på att få hoppa i plurret, tänkte jag på när vi lämnade Peak District i ösregn och kryssade vidare till Ilkley i Yorkshire Dales.

Alla som kan sin Peter Robinson vet att hedarna skriker efter Alan Banks, att det med all säkerhet finns ett lik nånstans i gyttjan och att mördaren springer fri. Dessutom verkar det alltid vara ruskväder när liket hittas och när polisutredningen startar. Något lik hittade jag aldrig, även om jag under loppet funderade en del över Eastvales polisdistrikt och hann undra vad jag skulle göra om jag på riktigt hittade ett lik – på heden kan ingen höra dig skrika. Men vädret var definitivt typiskt brittiskt.

Dick Hudson’s gick ut på att springa från punkt A till punkt B – där puben låg – och sen tillbaka till punkt A. Vägen var valfri men smartast var förstås att ta stigen som ledde hela vägen fram till puben. Eller ja, i stort sett hela vägen för den första biten, och därmed även den sista biten, fanns det många stigar. Jättemånga. Lokallöparna diskuterade ivrigt vilket vägval som var bäst. Jag diskuterade ivrigt hur lite kläder jag vågade ha på mig ­– i vår familj springer vi i kortbent – och hur trött jag skulle bli. Farornas Konung började mest fundera på om vi borde haft ryggsäckar med eftersom alla andra verkade ha det. Jag sa att jag inte ens tänkte ta med telefonen.
– Det är nog bra om du har den om du skulle springa fel. Och du kan ju alltid plocka fram Maps och försöka orientera efter den om du måste, sa han och jag blev mitt i hans hånfullhet väldigt pirrig.

20190502_181753.jpg

Det var ett fantastiskt lopp, helt olika de fellrace jag tidigare upplevt. Jag gillar verkligen idén att ta sig från en plats till en annan och sen springa tillbaka. Jag gillar ännu mer idén att springa till puben – även om det inte direkt serverades öl under loppet. Men det är också en utmaning. Det gäller att hitta rätt väg, och för mig som inte har en inbyggd kompass i kroppen innebär det att ständigt vara tvungen att ha koll på mina medtävlande och lita på att i alla fall några av dem vet vart vi ska.

Jag tog det lugnt i öppningen och var bland de sista att nå den första riktiga stigningen. Här kunde jag mata på rätt bra, bida min tid, hitta ryggar och ta mig förbi när det kändes lämpligt men utan att lägga energi på onödiga utbrytarförsök. Ganska snart var vi uppe på toppen, och nu kom plötsligt deltagare kutande från sidan. Många hade valt en annan väg upp på berget. Kvinnan jag sett i starten som inte hade några extra kilon alls att bära på och som såg ut att vara segheten personifierad sprang in från sidan och nu hade jag nån att ta rygg på. Jag la mig alldeles bakom och lät henne dra. Hon var segare än mig på nästa uppförslut men när vi sen var över kullen och en lång nerförsluta väntade sprang jag om. Här sprang jag så himla bra! Det var en lång backe, inte brant, så där så att man inte riktigt märkte att det faktiskt gick skapligt nerför. Jag märkte, och jag minns att jag tänkte två saker:
1. Det kommer att bli jäkligt tungt att springa tillbaka.
2. Det är lika bra att du öser på bäst du kan nu när det faktiskt känns lätt.

Så trots att benen kändes aningen sabbade så här på fjärde tävlingsdagen av fem sprang jag med bra fart. Det var tekniskt ganska svårt, med många gropar, diken och stenar på stigen, och det gällde att ha koll på var man satte fötterna. Geggamojan stänkte och jag trivdes. Inte ens det faktum att det började småregna igen kunde ta ifrån mig känslan av att springa på hedarna i Alan Banks fotspår.

20190502_181740.jpg

Jag inför start.

Men jag började bli trött och började undra om inte den där puben som var vår vändpunkt skulle dyka upp snart. Jag började undra om det ändå inte skulle vara möjligt att få gå in i den och sätta mig vid öppen spis och smutta på en ale. Nu hade de snabbaste vänt och var på väg tillbaka. Trevligt att få uppmuntrande rop av dem men också trixigt att samsas om utrymmet på stigen. Jag såg Farornas Konung på långt håll och när vi möttes hann han ungefär ropa att jag hade fyra minuter ner till vändning.

Det muntrade upp mig och jag sprang mina fyra minuter och undrade om han menade fyra minuter för mig eller för honom, men han kan sin Baddare för det tog faktiskt 4 minuter och 10 sekunder för mig fram till vändpunkten. En klart godkänd uppskattning.

När jag vände mötte jag flera av dem som jag legat i rygg på tidigare under loppet. De var nära men de var bakom. Sen mötte jag vinden.

Ärligt talat hade jag missat den lilla detaljen på första halvan. Det kändes som vindstilla och att vinden stora delar låg i rygg på mig var inget jag noterade alls, utan tyckte bara att jag sprang lite oväntat bra. Nu växlade jag mellan halvvind och bidevind och det var inte. Så. Trevligt. Alls.

På heden finns ingen lä, inget vindskydd att ducka bakom, och inte så strid ström av löpare att man kan låta någon annan ta vinden en stund. På heden kan ingen höra dig skrika, så jag sprang och smågrät lite en stund, alltmedan den glipa som var mellan mina korta tights och höga kompressionsstrumpor blev kallare och kallare. Jag började fundera mer på Alan Banks, kände mig som mitt i en av kriminalromanerna, tänkte att det alltid regnar och blåser när de går ut på heden och hittar lik. Började fundera på om jag själv snart skulle förvandlas till ett lik. Just nu var jag mest ett levande lik, och fast jag inte riktigt orkade tvingade jag mig att springa så mycket jag bara kunde, bara för att hålla värmen. Kinden var som en isbit och jag började känna att banan var lite för tuff för mig.

Så kom vi då till uppförslutet igen, det som jag fasat för. Men jag var verkligen tvungen att fortsätta att hålla mig i rörelse, så jag sprang. Lugnt och försiktigt men jag sprang. En minut, två minuter, tre minuter. Så fortsatte jag. Mitt i misären kände jag mig stark och även om jag fick lägga in några kortare gångpauser – it ain’t fellrunning if you can run the whole race – så är jag nöjd med att jag sprang mer än jag trott var möjligt och plötsligt hade jag segat mig hela vägen upp och vinkat till de tolv apostlarna (som Stonehenge fast i miniatyr, otroligt vackert och mäktigt).

Nu började den riktiga utmaningen. Det gällde att välja rätt väg. Under första halvan var det liksom inget problem eftersom det var många löpare omkring mig. Nu var det typ två längre fram, och båda valde varsin väg. Jag tog den högra, vilket visade sig vara fel beslut eftersom det blev en liten omväg, mest för att den tjejen var närmare och då blev det lättare att ha koll på henne. Hon var fortfarande långt fram och jag var så trött, så trött. Men jag sa till mig själv att jag måste ösa på, inte fick tappa henne ur sikte. Då skulle jag sluta som något av de offer Banks och hans kumpaner hittar på heden. Så jag sprang och jag började ångra gårdagens slutspurt. Den var kul men inte helt lyckad för benmusklerna i dag. Blev upphunnen av en kille som kom dundrande med faslig fart, släppte förbi honom och tog mig upp i rygg på tjejen jag följt. Med 60 meter kvar kutade jag förbi och fick ett förvånat rop av henne som nåt slags tack och godnatt. Jag höll undan för henne hela vägen in i mål. Mycket nöjd, mycket trött, mycket kall. Det här var verkligen ett otroligt häftigt lopp, och det var en himla tur att jag inte innan visste hur tufft det skulle bli. Det var inte enda gången under resan som jag tänkte just det.

20190502_122047.jpg

Bilden är från färden till Ilkley men när jag uppe på toppen vände mig om och kikade på utsikten såg det ut ungefär så här.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.