Till toppen av White Nancy

20190501_190801

Inför start.

”If you don’t have to walk at least a little, it ain’t fell running.”
Det var en av mina klubbkompisar från Goyt Valley Striders som sa det till mig inför starten av Rainow 5, ett lopp som går på en vacker och varierande bana och där den stora utmaningen är att ta sig uppför det stup som leder till landmärket White Nancy. Det är något visst med White Nancy. Det är också något väldigt tungt, och när man kommer till den delen av banan så är det bara att kliva, kliva, överleva och hålla sin plats i ledet. Sätta händerna mot låren och mata. Ingen springer. Klarar man det är banan för lätt.
Fast jag hade nog glömt riktigt hur brant det är upp mot toppen. När jag sprang loppet i fjol så var jag bland de sista att nå stigningen och matade mig förbi säkert tio personer i backen. Den här gången var jag aningen längre fram och då kunde jag just inte mer än hålla min plats, trots att jag är rätt skaplig på att mata på att kliva på uppför. Skaplig på att överleva.

Men sen börjar det roliga. Springa längs bergskammen, ta in vyerna, ta sig genom fårgrindar och bara andas. Förra året la jag mig i rygg på en tjej som fick dra hela vägen, rädd som jag var för att springa fel. I år sprang jag förbi tänkta ryggar och hittade en tjej längre fram som jag lät dra. Hon var ivrig och starkare uppför än jag men inte lika taktisk. När vi närmade oss sista fjärdedelen, som är backigare än man tror, envisades hon med att lägga all kraft på att springa hela vägen upp. Jag som inte längre är en gröngöling tog några gångsteg här och där, vilket ledde till att jag var uppe på den sista kilometern av grusväg en sekund efter henne men mycket piggare. Här kunde jag ta mig förbi, streta mig uppför krönet och sen veta att det var bara nerför och platt kvar. Några tiotal meter framför såg jag en ensam löpare, och ytterligare tio meter framför henne en klunga på tre.

20190501_190738

Farornas Konung värmer upp inför loppet.

Det går nog inte att komma ikapp, men jag försöker, tänkte jag. Det går ju liksom inte att misslyckas om man inte försöker. Dessutom hade jag sett kakbuffén innan vi gick ut till start och jag var orolig att de godaste bitarna skulle vara tagna om jag kom i mål sent. Det var en bra morot. Jag ökade, benen trummade nästan av sig själva och i sista kurvan kom jag ifatt sololöparen. De andra tre var fortfarande för långt fram, men jag gjorde ytterligare ett försök att misslyckas och ackompanjerad av publikens tjut lyckades jag på något sätt sega mig förbi allihop. Väl i mål kom en av tjejerna fram, gratulerade mig och undrade hur jag lyckats få såna krafter. Det är en av de grejer jag gillar med fellrunninglopp, att människor pratar med varandra, både före, under och efter loppet. Det är så opretentiöst. Jag springer ju för Goyt Valley Striders, och när jag före start stod där i mitt klubblinne kom flera klubbkompisar fram för att hälsa och önska mig välkommen till klubben. ”Er svenskar har vi allt hört talas om, och vi ses väl snart igen?” Trevlig gemenskap!

Jag kom i mål ungefär 1,5 minut snabbare än i fjol. Nöjd med det. Och det fanns kvar av de bästa bitarna på kakbuffén. Det är jag också nöjd med.

20190501_204620

2 kommentarer till inlägget

1975 • Lund
#1
26 maj 2019 - 00:24
Kakbuffé låter som en fantastiskt bra morot!
/The cookie monster
1975 • Täby
#2
30 maj 2019 - 20:32
Det är det viktigaste med de här loppen!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.