Löpintelligensen varierar över tid

Hur kommer det sig att löpare är som allra smartast när vi rehabbar en skada och inte springer? Är det så att det krävs en skada för att vi ska stanna upp och få lite distans till vår egen träning?

Det är väldigt lätt hänt att det blir för mycket av det goda innan en viktig tävling, och att träningen bara räknas i antalet löpta mil. Jag ser tillbaka på träningen under april och konstaterar att det inte blev så bra att försöka prestera maximalt både på Kungsholmen Runt och Stockholm Maraton, jag borde haft en tydligare prioritering av vilket lopp som var viktigast. Att samma vecka, t o m dagarna efter varandra springa tuffa intervaller i halvmarafart, ett pass där jag inte riktigt nådde vare sig farten eller antalet repetitioner, för att dagen efter springa det längsta långpasset inför maran med den längsta och snabbaste fartökningen, var inte så intelligent. Samma vecka hade jag dessutom tävlat på 10 km i början av veckan. Det kändes inte dåligt då men veckan efter var jag mer sliten än vad jag kände av.

Det kan illustreras som ovan, under den specifika fasen inför en tävling är vi först intelligenta och gör vad vi kan för att prestera så bra som möjligt. I bästa fall fortsätter vi träna allsidigt varvat med vila men det är väldigt lätt hänt att den specifika fasen övergår i "vilja-för-mycket-fasen" innan nedtrappning. Siktar man på flera lopp samtidigt så ökar risken och lägg därtill ett par världsrekordskor som gör att du persar på snabbdistans på träning vilket gör att du börjar drömma om orealistiska målsättningar och du befinner dig på riktigt djupt vatten, eller har sprungit rejält vilse för att dra en mer löplik liknelse, och skadan är i värsta fall ett faktum.

Rehab följer och då är vi plötsligt riktigt intelligenta, börjar mäta träning i antal timmar istället, "alternativtränar", underförstått då att alternativet är sämre än löpning men fortfarande träning. Tränar utan belastning, cykel eller crosstrainer och tänker att det är inte lika kul som löpning men det är bra träning som vi borde köra oftare.Vi kör styrka för bål, vader eller baksida lår, tar kanske hjälp av terapeuter för att läka och få hjälp med träningsprogram och specifika övningar. Löpvilan får dessutom muskulaturen vi belastar när vi springer att bli riktigt fräsch, för en gångs skull.

Hur många känner någon jämnårig som är klart snabbare än dig själv trots att den personen springer mindre än du gör med den skillnaden att den personen tränar fler timmar och mer allsidigt? Kanske åker längdskidor på vintern eller varierar löpningen med gym och cykel? Någon mer än jag som känner igen sig?

Varje gång jag råkat ut för en skada, baksida lår 2015, hälsporre 2018 t ex så har jag slagits av dels hur lite kondition jag tappat trots frånvaron av löpning, så länge jag hållit igång med annan träning, dels hur stark jag känt mig efter att ha tränat "alternativt" och mer varierat under skadeperioden. 2015 tog jag inte ett löpsteg på fem veckor men kände mig urstark efter all rehab och konditionen var det inget fel på efter 100 cykelmil och korta intervaller på cykel på gym.

När vi väl är hela och färdigrehabbade igen återgår vi till business as usual igen. Vi är löpare och vill springa, då glömmer vi snabbt bort den där (p)rehaben. Orkar inte längre lägga fem minuter om dagen på höftlyft eller tåhävningar i trappan. Nej, det har vi plötsligt inte tid med längre då det igen bara är löpta mil som räknas.

Lägg in faktorer utanför träningen som påverkar prestation, sömn, arbetsbelastning, andra åtaganden, stigande ålder och du har en utmanande ekvation framför dig. Vad som fungerade förra säsongen behöver inte alls vara ett framgångsrecept idag. Ska jag se det positivt så är jag inte fullärd om vad som fungerar ens för mig själv trots snart femton års regelbunden löpning. Vem påstod att löpning är tråkigt och enahanda?

Status efter det avbrutna Kungsholmen runt är att jag vilade från löpning fem dygn men har rehabbat gubbvaden med tåhävningar och lite annan styrka och också konsulterat sjukgymnast som inte hittade någon bristning utan tyckte det såg bra ut. Jag testjoggade tre kilometer på gräs i torsdags vilket hur bra som helst och igår sprang jag faktiskt 5+5+2 km med två pauser för att promenera och känna efter men inte heller det framkallade någon smärta eller stelhet i vaden så jag hoppas kunna träna ungefär som vanligt den här veckan men ändå vara lite försiktig och parallellt fortsätta med styrkan. Försöka vara löpintelligent helt enkelt och inte lyssna till dumstruten på axeln som viskar "träna mer, träna ikapp...".

7 kommentarer till inlägget

1974 • Mölndal
#1
20 maj 2019 - 14:35
Som svar på när jag kallade dig löparintelligent :)
Igenkänning på det mesta. Bortsett från att jag, sedan min överansträngning i höftböjarmuskeln, blivit bättre på prehab.

Magnus Sjöberg
1977 • Trelleborg
#2
21 maj 2019 - 09:35
I tillägg till dina kloka reflektioner tror jag att vi underskattar återhämtningen vid de riktigt tuffa passen. Det finns massa sätt att "räkna ut" återhämtningen vid millopp, halvmara etc. Men hur många tillämpar det på sin egen träning?

Jag tänker på formeln att man behöver lika många dagars återhämtning som loppet i miles. Misstänker att du knappast resonerade så efter ditt tuffa långpass över 37 km? Vad är tex egentligen skillnaden i återhämtning mellan ett millopp och 10x1000m. Inte särskilt stor rent fysiskt, tror jag.

Jag är inte skadad särskilt ofta men åker på desto fler förkylningar. Är det något jag har lärt mig är det att de ofta kommer efter de tuffa passen. Nu försöker jag undvika "hjältepassen" och hellre dra ner på antalet intervaller, längden på långpasset etc. Den sista intervallen stjälper oftare än den hjälper.

Tyvärr är det svårt att följa sina egna principer. Senast i helgen sprang jag ett långpass med 10k fartökning. Alldeles för långt med tanke på att jag bara kommit upp i mina fyra pass/vecka fyra veckor i rad. Hittills har jag hållt mig frisk men risken med ett sådant pass är alldeles för hög och en fartökning på 4-6km hade varit alldeles tillräcklig...
1971 • Nykvarn
#3
21 maj 2019 - 09:35
:) Mikael, ja du är bättre och smartare än jag på prehab, jag är en periodare och glömmer lätt mellan gångerna :)

Stefan, tack för kommentar, håller med och jag har svårt t o m att släpa mig till gymmet på vinterkvällar :)
1971 • Nykvarn
#4
21 maj 2019 - 14:51
Helt riktigt Magnus! I sommar blir det ingen maratonträning utan kortare långpass av mera "ut-och-njut-karaktär". De här långa långpassen med fartinslag inför maran sliter. Jag tror att jag springer lite för hög andel tuffa pass sett till min mängd och att jag både skulle spara mig lite och kanske också få ut bättre resultat med lite mindre fartlöpning. Samtidigt har jag haft perioder, t ex 2016 när jag tränade mest mängd utan att få ut några resultat alls egentligen, och förmodligen en alldeles för hög andel lugn distans, svårt att hitta rätt men jag tror ändå att jag i sommar ska försöka variera ännu mer, ta det ännu lugnare på de lugna passen och ta i mer på de hårda passen men inte i så stor mängd.
1974 • Mölndal
#5
21 maj 2019 - 16:41
Kanske med Prehabben nu men med löpningen är det en annan sak.
1 vilodag hittills i maj. Känns bra men fattas väl bara att jag blir skadad nu :)
1986 • Falkenberg
#6
31 maj 2019 - 20:59
Det här inlägget krossar allt motstånd på min lista över de bästa blogginlägg jag någonsin läst. Så bra att jag inte ens hade tålamod att läsa till slutet för att jag var så ivrig att berömma dig om hur bra det var. Hatten av!!

... Och det som kanske förvånar mig allra mest är: Var är alla de där som protesterar och säger emot så fort man skriver något i den här stilen?? Det brukar bli ett jäkla liv när man börjar prata träningslära bland löpare.

Igen: Så fantastiskt bra skrivet!
1971 • Nykvarn
#7
31 maj 2019 - 22:06
Åh tack Andreas! Så glad jag blir för den feedbacken, speciellt då jag har läst några fantastiska i lägg på din egen blogg Slow enough to win! T ex det är i lägget om att identifiera och träna precis under som maxgräns var fantastiskt!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.