Vadar genom hagar

Dagen efter Kinder Scout, Englandsresans första lopp av fem, vaknar jag och känner mig ungefär som man ska göra efter ett lopp. Jag blev trött. Det var visst meningen. Nu är benen som två stolpar. Det är förvisso en rätt härlig känsla att veta att jag verkligen har tagit i, att jag har gjort mitt bästa. Om det nu inte vore för att ett nytt lopp väntar redan i kväll. Det gäller att snabbt ladda om och göra vad jag kan för att få kroppen i form för The Trunce.

Vi laddar med en full English och eftersom vädret är perfekt för att vandra så bestämmer vi oss för att göra en liten hike, så där lagom för att få lite genomblödning i musklerna, beundra utsikten och hälsa på några lamm ute på landsbygden. Farornas Konung rattar bilen i landet där människor kör som fartdårar. Jag läser kartan. Så därför missar vi avfarten till tänkt parkering. Jag ska inte säga att stämningen i bilen blir tryckt, bara att vi inte säger så mycket till varandra på en stund. Eller jag föreslår att vi ska hitta nånstans att vända. Men det är inte heller så lätt på de vindlande vägarna eftersom alla avtagsvägar plötsligt tagit slut. Så sen håller jag truten.

IMG_20190430_205346_417

Nå, som allt annat så löser det sig ganska bra och snart är vi på väg uppför med hjälp av apostlahästarna. Ganska snart möter vi hästar på lösdrift, utanför hagen, som tillsammans med fåren går och betar fridfullt. Vi fortsätter uppför och ah:ar åt utsikten och åh:ar åt våra stackars ben- och rumpmuskler. Jag försöker tänka att jag i alla fall har kopplat in rätt muskler och att det borde vara bra. Men kvällens lopp kommer närmre.

Det är en bit att köra dit. Jag tjänstgör som kartläsare. Jag gör det väldigt bra, är tydligheten själv men Farornas Konung blir lite otålig ibland när jag säger att om en mile ska du svänga vänster, och så svänger han lite före eller också en stund efter. Stämningen i bilen är som under förmiddagen, men snart är vi rätt igen och han är idel solsken. Jag förvandlas å andra sidan till ett moln, lika stort som det som nu skymmer solen. För nu är det bistert ute. Blåsigt och vidrigt och jag panikar lite lagom och tänker att jag inte kan göra det här. Runt omkring mig står fullblodsproffs. Quinns som ser ut ungefär som Laura Muir. Tuffa som fan. Viker aldrig ner sig. Och så jag.

Fake it ’til you make it.

Så jag anlägger en så tuff min jag kan, försöker se hård ut, misslyckas antagligen men har nu gett mig in i leken. Det känns lite bättre när jag och Farornas Konung joggar bort till starten, för den ligger nästan i toppen av en backe och det känns sympatiskt. Ja, ända tills vi ser att alla andra tävlingsdeltagare börjar samlas nedanför backen, och Faran som har sprungit The Trunce förr inser att starten är flyttad. Nu börjar vi med en uppförsbacke. Jippi, liksom. Dessutom säger han åt mig att ligga på ordentligt i början eftersom vi efter ungefär en kilometer kommer att komma fram till en sån där fårhagesgrind som bara en person i taget kan passera genom, och den måste öppnas och stängas mellan varje deltagare. Det finns risk att jag får vänta nån minut där, förklarar han, men just för stunden känns den där minuten rätt okej.

Det visar sig vara ett rätt bra startfält. Utöver de tuffa brudarna finns det också några chockrosa kvinnor, några som ger ett mer välmående intryck och en massa andra glada motionärer. Ett sånt där lopp som lockar hela bygden. Jag trivs, och även om det är rätt trångt i starten springer jag ganska bra, tar inte minsta gångsteg i backen utan vill hinna fram till den där grinden innan alla andra gör det.

Där tar det tvärstopp.

IMG_20190429_204624_630Jag sneglar bakåt och ser att jag har många bakom mig. Men jag har också många framför mig. Bara att pusta, komma ner i puls och gilla läget. Lite förstrött klappar jag en häst i hagen intill och förklarar att jag egentligen är travhäst. Väntan blir lång. Hästen i hagen hinner tröttna. En liten arrangörsmiss gör nämligen att det kortare juniorloppet har sin bana här, fast åt andra hållet. Så när jag till sist börjar se grinden långt framme ser jag också en massa kids som kommer kutande uppför backen och som förstås måste få släppas igenom. Men när täten har passerat grinden hade det förstås varit bra om vi hade kunnat kugghjula för alltför vänliga deltagare sinkar hela seniorloppet och jag kommer helt ur balans och blir lite irriterad.

Jag får vänta i åtta minuter.

Men sen springer jag så bra jag bara kan. Alldeles för snart möter jag täten i vårt lopp som är på väg tillbaka. Jag tänker att antingen är banan precis så kort som den ser ut på pappret eller så har de sprungit väldigt fort. Förmodligen både och. Men det ger mig nya krafter, och efter det första vadet har jag riktigt kul. Jag tampas med löpare som är starka uppför och springer själv om gubbe efter gubbe på platten. Det andra vadet kommer oväntat, och efteråt får jag höra av en gubbe att det vissa år har varit vatten upp till bröstet på de kortaste – såna som jag! Det hade varit … spännande. Men i år är det lågvatten och jag skvätter över utan att halka alltför mycket. Nu har banan redan vänt och jag fortsätter att springa riktigt bra. Jag tar hela tiden rygg på någon framför, springer taktiskt och segar mig förbi. Den här veckan tränar jag väldigt mycket på att tävla och det är både nyttigt och kul.

En rolig grej med de här små familjära landsbygdsloppen är att alla är så himla trevliga. Peppande, och verkar glada för min skull när jag lyckas springa förbi.
– Well done, ropar de efter mig och fast jag känner mig mer som medium rare så blir jag alldeles varm i hjärtat av allt peptalk.
Det här är verkligen löpning när den är som bäst. Så genuint. Äkta. Roligt.

Sista kilometern är platt och utför, så jag ökar. När jag vänder mot långa utförsbacken, samma som där vi startade står en kille vid sidan av banan, pekar på tjejerna 15 meter framför, tittar på mig och skriker:
– You can do it! C’mon!

Yes, I can!

Jag spurtar förbi, kommer i mål helt slut efter ett bra disponerat lopp och nånting väldigt annorlunda, något jag aldrig upplevt tidigare. Det här är så himla kul!

IMG_20190430_205346_416

2 kommentarer till inlägget

2009 • Klippan
#1
20 maj 2019 - 21:19
Tack för himla KUL läsning!
1975 • Täby
#2
25 maj 2019 - 15:16
Nöjet helt på min sida. Tack själv :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.