”Man ska bli trött”

20190427_183254Förutsättningarna inför årets Englandsresa – a.k.a träningsläger a.k.a tävlingsläger – var väl något annorlunda än i fjol. Då fick jag problem med först ena vaden och sedan med andra veckorna före avresan och det var in i det sista osäkert hur mycket jag skulle kunna vara med. I år hade jag ambitionen att förbereda mig i god tid, nu när jag visste vad det handlade om. Jag gjorde några små backpass på gymmet, med bandet på rejäl lutning. Det hade varit bra om jag kunnat fortsätta med det, det visade sig nämligen att det gav en mycket bra grund för Farornas Konung. Men jag drog som bekant på mig flunsan från fanders och sen har det tagit rätt lång tid att komma tillbaka. Frisk har jag varit men orken var borta länge, och sen var jag så flåsig för allting att det inte direkt lockade att göra helvetespass på gymmet. I stället prioriterade jag att få i alla fall nån liten mängd i benen. Några Väsjöbackar hann jag i alla fall med i år, och det viktigaste var ändå att vi kom dit, mitt när piloterna klimatstrejkade – vi hade turen att flaxa med ett annat av stjärnalliansens plan på väg dit.

Det regnade katter och hundar, som man säger på riktig engelska, när vi landade så vi höll oss mest på vår lilla pub – öl, mat och boende under samma tak är praktiskt – och väntade in morgondagens mer perfekta springväder och resans första lopp, Kindred Downfall som mäter sisådär 1,5 mil och 600 höjdmeter väntade.

20180506_123845

Bild från vandringen i fjol. 

Förra året vandrade vi hela vägen över Kindred Scout. Uppför, uppför, uppför. Stenbumlingar, stenar att snava på och ännu fler stenbumlingar. Och så nerför, nerför, nerför. Det var en väldigt fin tur med makalös utsikt. Tur för mig att jag fotograferade nästan hela tiden – för i år när det var dags att springa ungefär samma sträcka så fanns det inte tid för sånt. Eller jo, Farornas Konung gjorde en liten film från sekvenser av loppet, där jag lite lagom snusförnuftigt inledde den med att tala om att jag väntade mig att bli rejält trött och att det minsann är meningen att man ska ta ut sig. Som jag fick det klippet citerat för mig resten av veckan.

Nå, ända sedan vandringen i fjol har vi pratat om Kindred Scout och om det fellrunninglopp som arrangeras där. Farornas Konung har gjort det med nåt slags förväntan i rösten. Jag mest med skräck.

Jag kommer att bli trött. Det är meningen att man ska ta ut sig.

Så stod vi plötsligt vid starten, mycket lägligt fem meter från vårt hotell. Det förenklar logistiken. Gårdagens regn hade dragit vidare och nu var det perfekt springväder.

20190428_101420.jpg

Farornas Konung före loppet.

Vi började uppför. Och fortsatte uppför. Och lite mer uppför. Just när jag vant mig så kom faktiskt ett nerförslut och jag kunde börja springa lite bättre. Kvinnan som jag mötte på ett lopp i fjol och som visade sig vara bra mycket raskare än hon såg ut – då såg jag en kort stund ryggen av henne när hon med förvånansvärt hög hastighet banade sig fram, och sen såg jag henne inte mer alls, utom när jag själv dundrat i mål bra mycket senare – hade nu ilat före mig i backarna men klev raskt åt sidan på den lilla stigen och sa vänligt att ”du är mycket snabbare utför så spring före du”. Det värmde på nåt sätt och jag fick ny energi. Snart tog jag rygg på en annan kvinna. Det är inte alltid solklart åt vilket håll man ska – förutom uppåt – så jag sparar rätt mycket energi på att ligga i rygg på någon som har koll och kan sköta vägvalet medan jag koncentrerar mig främst på att ta mig fram. Men när vi nått vår första checkpoint och stämplat in oss kunde jag kvicka på steget lite och tog mig vidare på solokvist.

När jag springer asfaltslopp brukar det aldrig vara svårt att hitta ryggar. Det kryllar av människor som springer i min takt, alltid nån att hänga på, tappa eller ta mig förbi. Här uppe längs toppen hade jag några deltagare långt fram och några en bit efter mig. Jag hade ingen lust att lugna ner mig och vänta in dem så jag fortsatte på egen hand, visste åt vilket håll stigen gick men valde inte alltid bästa vägen i den steniga naturen. Hela tiden mötte jag glada söndagsflanörer som på sitt trevliga engelska sätt hejade fram mig. Jag passerade checkpoint 2 och några löpare och när jag nådde checkpoint 3 hade jag häng på dem före.

Det här är så kul! ropade jag till funktionärerna och lär ha sett helt galen ut eftersom de ställde motfrågan: ”Hur mår du, egentligen?

Nu var det nerför resten och jag blev lite ivrig. Vi sprang genom fårhagar, och kvinnorna framför mig betedde sig som om de aldrig gjort annat än passerat grindar i hela sitt liv. Det har inte jag. Jag var snabbare genom gröngräset men hamnade på efterkälken vid varje klättring. Så då fick det vara så. Jag sparade mina krafter tills hagarna var slut och en vanlig väg väntade. Sprang om kvinnorna, sprang om två karlar och bara öste. Nu kunde det inte vara långt kvar. Det var långt kvar och jag började ta slut.

Jag hade blivit trött. Men det är ju meningen att man ska ta ut sig.

Sprang vidare och tänkte att nu är det verkligen bara nerför och platt fram till mål. Hahaha. Där kom en uppförsbacke. Oväntat och från ingenstans. Och utan vare sig löpare eller publik omkring mig var jag osäker på om jag var på rätt väg. Men man kan inte gärna kasta sig ner i diket och grina. Så jag ilade vidare och såg plötsligt mål. Känslan av att ha tagit ut mig, att vara trött blev så påtaglig när jag inte visste hur jag skulle fixa det 200 meter långa ärevarvet fram till mål. Slet.

Blev ännu tröttare. Men det var tydligen meningen att jag skulle ta ut mig. För ölen smakade förbaskat gott efter att ha varit ute bland bergen i två timmar och tagit mig upp- och nerför de vackra stigarna. Nu gällde det att snabbt jobba på återhämtningen. Nya lopp väntade.

20190428_101428

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.