Janosik Slovak Xtreme Triathlon 2018

Janosik Slovak Extreme Triathlon 2018

Ok. Dags att försöka sammafatta en grym upplevelse. Efter att ha genomfört Ironman Kalmar 2016 tappa jag suget på att lägga ned all tid på träning. Saknade gnistan och glädjen av att bara ge mig ut och motionera och njuta av naturen. Bestämde att ta ett brake från långdistans och istället träna för lite kortare distanser. I slutet på 2017 började suget komma tillbaks och jakten på utmaningar började. Första som ploppade upp var Norseman. Ju djupare in i hösten vi kom desto mer sugen på äventyr blev jag. I Xtri serien hittade jag en liten nykomling i Slovakien. När jag såg upplägget med simstart vid midnatt var jag fast. Kastade in intresseanmälan till Norseman, Janosik och Swedeman med önskan om att få startplats i den ordningen. Ju närmre lottning desto mer sugen blev jag på Slovakien. Hade scannat igenom alla filmer och bilder som gick att finna. Utmaningen med naturens element, massor av höjdmeter i bergen och en till fulldistansare kändes super kul. Hitta även några racerapporter jag kunde översätta hjälpligt med hjälp av google translate.

När jag sedan fick mejl från Norseman att jag missat en plats i lotteriet kändes det ändå som en lättnad. Jag var supernöjd och taggad för att träna för Janosik. När betalningen öppnade i januari betalade jag direkt. Frågade mina bröder om de ville hänga på som support löpare och båda var sugna men det ska passa in i livets pussel så bara Jonathan hakade på.

Run course

Bike course

Under våren åkte vi till asien i några veckor. Där fick jag till bra OW simning och börja även komma igång med löpningen. Dock bara korta distanser då jag inte ville dra på mig mer problem med vaderna. När vi landade i Sverige satte jag fullt fokus på att cykla i backar. Försökte få till ett pass i veckan innehållande minst en hård klättring uppför Torrås-backen(100hm). Sommaren gick och jag fick bra flyt med kontinuitet. Som prepp körde vi Vätternrundan, Kustjagaren och Råaloppet. Alla med en positiv känsla.

Vättern 2018

Energipackning

Fullastat på flygplatsen

 

Till slut kom tävlingsveckan. Mycket nerver som spelade i kroppen gjorde att det var svårt med koncentration. Framme i Krakow hämtade vi ut vår lilla Ferrari, En Seat Ibiza med 3 cylindrar. =) Ju närmre Terchova vi kom desto finare blev landskapet. Sista biten mot hotellet gick på dem vägarna som jag skulle. Detta i samband med att bergen tornade upp sig satte fart på fjärilarna i magen. Framme på hotellet slängde vi in prylarna på rummet, knäppte varsin öl och skruvade ihop cykeln.

 

Cykeln ihopskruvad

Öl och cykel

Sedan tog vi en promenad upp i skogen med lite chips och kolhydrater. Hittade fram till en ”sound of music” äng där vi la oss och filosoferade. När vi låg på ängen hade vi utsikt mot de tuffaste topparna som skulle bemästras på löpet. Det var svårt att ta in hur jobbigt det skulle bli. På distans såg det ut som man va tvungen att klättra upp, det va klippigt och brant.

Joppe och utsikten

På hotellet hade vi bokat inkl halvpension, det innebar att vi fick välja fritt på menyn till middag. Det var ett smart drag. Maten på hotell Boboty var toppen. Första kvällen blev det en soppa bestående av korv och surkål till förrått och sedan rådjurstek till huvudrätt. Supergott. Träffade på lite andra svenskar som skulle delta innan vi drog upp på rummet för att sova.

Kvällsmat

Biljard och ännu mer kolhydrater

Utsikt mot T2 och Janosik statyn(bakom galgen) =)

Fredagsmorgonen inleddes med en riktigt flödig frukost följt av racemöte. Plockade ut vår tävlingsutrustning och fick äntligen känna på nummerlappen. Raceledningen hade en noggrann och spännande genomgång varvat på slovakiska och engelska. Fick se lite racefilm från förra året. Nervositeten blev inte mindre av att se alla andra deffade atleter.

Proffsig race presentation

Efter genomgång hoppa vi in i ferrarin och tog en sväng på den västra delen av cykelbanan. Det var rejäla backar att klättra uppför och utsikten var väldigt fin. Med solen som brände på och höga moln bjöds det på underbar utsikt. Passet som passerades innan man började rulla in mot Terchova var en riktig utmaning med tighta kurvor, hålor i vägen och tät skog, både uppför och utförs. Eftermiddagen spenderades liggande i sängen och ett försök att vila innan nattens kommande utmaning. När vi slutligen packade bilen för att rulla mot start va jag nervös på riktigt. Körde igenom den norra delen som även den skulle visa sig bjuda på utmaningar av dolda kurvor med brunnslock som stack upp samtidigt som lutningen i backarna va mer än 14%.

Framme i Terchova gick vi igenom startområdet och spana lite på upplägget. Träffade en av Svenskarna som bestämt sig för att inte starta, han tyckte cykelbanan var för farlig. Gick därifrån snabbt för att slippa bli smittad med dålig känsla. Försökte sova en stund i bilen men nerverna gjorde det omöjligt. Började istället kitta cykeln. Fick en bra men lite trång plats i växlingsområdet där vi packade upp utrustningen.

Kittning

T1

Joppe och jag

Simbanan var 3 varv simmandes i en triangel. Tydligt uppmärkt med upplysta bojar. Startomtrådet var upplyst med brinnande vedstockar som gav en riktigt häftig känsla. Som utrustning fick alla varsin boj som var upplyst med ett rött ljus samt en lysstav att sätta i simglasögonen.

De mesta var avvaktande när startskottet gick men jag följde med de första ut i vattnet. Gjorde som vanligt och gick ut i eget spår för att slippa bråka med andra. De snabba försvann snabbt och jag tillsammans med några till la upp oss på rad med några meter mellan. Det var inga bekymmer att sikta ut mot första bojen då bakgrunden var mestadels mörk. Passera första bojen och sedan även andra bojen. På väg in mot första varvning gick jag ut lite långt åt vänster och simmade in i massa sjöväxter. Fick rejält hög puls i mörkret då man var på helspänn på jakten efter Slovakiska sjömonster. På väg in mot varvningen var det annan färg på den bojen som gjorde den lätt att urskilj mot stadens bakgrundsbelysning. Efter första varvningen passerade jag en simmare som öppnat lite för hårt. I övrigt höll jag jämt med 2 andra. Det var bra med de upplysta bojarna alla simmade med, det gjorde det lätt att se hur de andra navigerade. Varv 2 passerade utan missöden och jag fortsatte ut på sista varvet. Känslan efter att ha passerat sista bojen innan man skulle ta sig till mål var riktigt go. Kände att jag simmat stabilt utan att ha tagit i för hårt utmed banan. Sprang upp till växlingen efter 1:08:48(egen tid). Varven hade passerat på 21:49/22:57/24:01.

T1

T1

T1

Doften av stockarna i växlingsområdet gjorde känslan magisk. Brorsan stod och vinkade fram mig till rätt plats. Sparkade av mig all simutrustning i mörkret och bjöd publiken på lite svensk nakenchock. Tryckte i mig en gel och krånglade på cykelkläder på en blöt kropp. Visste inte riktigt hur jag skulle klä mig för natten, det fanns en risk för regn och jag ville inte frysa. Tog på mig korta cykelbyxor, T-shirt, cykel T-shirt, armvärmare, gul reflexjacka, strumpor och handskar innan jag gav mig iväg. Cykeln var kittad med dubbla 900 lumen cykellampor, en flaska Umara sportdryck, en flaska med lite reservdelar samt Bounty bag med lite gel samt telefonen. Lämnade växlingsområdet som 9a på tiden 1:14:12. En tid som jag visste skulle funka i dagsljus men att klara den i mörker är jag riktigt nöjd med.

När jag lämnade växlingsområdet fick jag sällskap av en liten sydeuropé som jag teamade lite med i början. Ingen drafting men skönt att ha någon mer som spred ljus på vägen i närhet av där vi cyklade. Tröttnade snabbt på hans ojämna cykling och drog på lite högre tempo för att slippa jojo-körningen samt att han blev lite väl närgången vid mitt bakhjul. Första delen gick utmed simningen och det var en häftig känsla att se resterande simmare som lös upp sjön. Det tog rätt bra tid innan Jonathan han ifatt mig. Som min supporter fick han ansvaret att städa ihop all utrustning från växlingsområdet. Första timmen i mörkret var rätt enformig, körningen skedde på en rätt stor väg där det på dagarna varit tät trafik. Nu i mörkret var det lugnare men rätt enformigt. Gjorde en navigeringsmiss och fortsatte en liten bit på fel väg men då hade Jonathan kommit i fatt och visade mig rätt. Missade max 1-2 minuter. Första 35 km var som sagt lättcyklat och mestadels nedförs. Till första herrejössesbacken hade jag snittat på 33 km/h. Men vid backen sjönk tempot snabbt. Kommande 10 km steg det 200 hm och jag fick ömsom stå med tung växel, ömsom sitta med hög kadens på lägsta växel. Började släppa förbi lite jagande cyklar och försökte hitta mitt eget tempo.

Efter en första snabb och lätt utförskörning kom jag fram till loppets brantaste stigning. Fick stå upp på lägst växel men höll ändå så lågt tempo att jag nästan tappade balansen. I detta läge kom Jonathan upp bredvid med stereon på högsta volym och boostade med lite skön musik. Det behövdes verkligen. Trafiken var nästan obefintlig och han kunde vid flera tillfällen ligga bredvid mig och langa godis, nya dricka, chips eller bara småprata lite. Tack vare sista rekognoseringen visste jag om att uppförsbacken skulle följas av en minst lika brant nedförsbacke. För att göra det extra spännande var det brunnslock som stack upp flera cm på hela nedförskörningen som avslutades med en 90-graders sväng vid en stenmur. =) Nu hade vi kommit 75 km in på cykelbanan och benen kändes fortfarande pigga. Höll mig på vad som då kändes som en vettig ansträngning. Följde min energiplan med en flaska i timmen samt 2 gel. Nu följde 10 km lättcyklat innan det bar av på den delen av banan som skulle cyklas 2 ggr. 

Efter Oravksa Lesna kom en rejäl backe som aldrig kändes som den skulle ta slut. Hade nu fått sällskap av 2 cyklister vilket gjorde det lättare att hålla jämt tempo uppför backen. På toppen var jag lite orolig för hur nedfarten skulle bli. På rekningen tidigare hade vi mötts av några rejäla hålor och ett ställe där halva vägen var borta. Kom överens med Jonathan att han skulle ligga nära med helljusen på tillsammans med att jag körde båda mina cykellampor i maxläge. Fick jobba bra med bromsarna i backen men det gick bra. Arrangören hade varit ute och märkt upp tydligt var skadorna var med konor och blinkande lampor. När backen började plana ut var det skönt att kunna trycka på innan det var dags för en lite kortare backe men ännu brantare. Här stack Jonathan vidare mot Terhova där det var en större rastplats med matstop. Från toppen bar det av ned mot samhället Terchova. Hade kört in här några gånger med bil och visste det bara var en lurig kurva. Då det inte hunnit bli ljust ute än fortsatte jag hålla mig stabil i nedförsbackarna, hade lovat frun och mamma att vara försiktig. Precis innan den luriga kurvan kom en cyklist förbi mig i fullfart. Liggandes på ramen kom han ca 80-90 km/h och försvann iväg fort som tusan. =) Framme vid rastplatsen hade Jonathan dukat upp med soppa, korv, bröd, nya flaskor sportdryck mm. Det va riktigt gott men i detta läge gjorde jag ett riktigt dåligt beslut att inte stanna och ladda rejält. Det skulle straffa sig senare under dagen. Jonathan försökte få mig att stanna men jag stressade ut till cykeln. Ut från Terchova var det lättrampat några km, men som tidigare möttes man av ett nytt pass uppför. I detta läge hade solen börjat skina igenom och jag laddade för att byta lite kläder. När Jonathan var ikapp bad jag om min väst istället.

Vi gjorde ett kort stopp på ett krön där jag tog av mig regnjackan innan det bar av utför. Hör kom ett rätt tråkigt parti där man under ca 15 km passerar några sömniga byar samtidigt som det är lätt motlut. Blir omcyklad av 2 killar som kör axel mot axel. I min morgontrötthet lackar jag ur på dem och börjar sura över att dem inte följer reglerna. När jag i efterhand analyserar loppet inser jag att i detta läget har min energinivå börjat falla rejält och jag skulle haft nytta av den där soppan. =) Nu kommer den delen av cyklingen som var vackrast. På en bred och fin väg klättrar vi sakta uppför i en dalgång.

Dimman rullar över bergsåsarna och solen ger en aura på topparna som är svåra att sluta titta på. Jonathan stannar bilen med jämna mellanrum och bjuder på Kenta samt Clawfinger och andra godingar ur bilstereon samtidigt som jag moffar i mig lite chips och lösgodis. Denna långa stigning har jag 2 andra cyklister omkring mig samma tempo. Även deras supporters tjoar och hejar när jag passerar. Nu kommer en lång och snabb nedförskörning hela vägen till vi går in i sista loopen innan växling. Här ger Jonathan mig min sista flaska med Umara innan han får köra vidare och förbereda T2 samt värma upp.

Nu har jag cyklat 155 km och börjar känna en längtan att börja springa. Känner mig inte så värst trött utan jag trycker på uppför den långa stigningen mot cykelbanans högsta topp. Ömsom stående och sittande kämpar vi oss upp för 7 km och 300 hm backe. I efterhand visar det sig till och med att jag gjort andra rundan upp från Oravska Lesna på nästa samma tid. Från toppen rullar jag på i snabb fart nedför i den nu upplysta skogen. Kommer ifatt en av de andra killarna som passerat mig i backen men låter han va kvar före.

Sen kommer återigen den branta backen innan det bär av nedför mot Terchova. Denna gången släpper jag bromsarna nästan hela vägen ned mot Terchova men vågar inte hela sista biten. I efterhand har jag här fått nytt personligt topprekord, 85 km/h. Förlåt mamma. =)

I T2 tar arrangörerna min cykel medans Jonathan leder in mig till växlingstältet. Byter alla kläder och spolar av mig med lite vatten från en flaska. På med tights, t-shirt, ryggsäck och skor för att sedan ge oss av under skenet från Janosik-statyn. Cykelbanan tog mig 7:04:16(officielt 7:06:33 inkl T2) och vi växlar ut på löpningen som 17e par.

Första km på löpningen går uppför på asfalt, känner snabbt att benen inte är sugna på att springa och får gå en liten bit.

 

Efter första km viker man av ut i terrängen och får börja klättra på stegjärn, uthuggna trappor och dra oss upp med kedjor, det är sjukt mycket klättring och jag har svårt med orken. Varje steg är en kamp och jag försöker trycka i mig både gel och sportdryck. Vi stannar flera gånger på vägen upp och njuter av utsikten samt tar kort. Nästan uppe på toppen måste jag ut i skogen och sköta mina behov. Hinner knappt sätta mig innan Jonathan glatt säger att du har 30 sekunder på dig. Skrattar lite och tror han skämtar. Efter 5 sekunder säger han 15 sekunder. =) Tror fortfarande han skämtar när han börjar räkna ner, 5, 4, 3, nu ställer jag mig upp och sliter tightsen på plats. Hinner precis upp och håller toarullen i ena handen och tightsen med andra när en av de andra deltagarna kommer runt träden. Dem stannar och frågar om allt är bra innan dem inser situationen dem hamnat i. =) Pinsamt men jag lär aldrig träffa dem igen. =) Första 3 km stiger det 500 hm och tar oss 47 minuter. Det känns väldigt kul att va igång tillsammans men jobbigt att inte ha någon ork, märker väldigt stor skillnad på styrkan Jonathan tar sig fram med.

upp

 

Följande 3 km tar vi oss ned på baksidan av berget vi precis klättrat uppför. Nedförs är lika brant och min avsaknad av energi gör att jag inte orkar springa utan får ta lugna steg. Har memorerat kartan sen innan och vet att härifrån till kontrollen vid 15 km är det nästan plant. Ser fram mot att springa men börjar i detta läget inse att jag kört slut mig på cykeln. Får springa/gå varannan lyktstolpe medans vi pinar oss tillbaka mot Terchova. Innan vi kommer in i byn blir vi passerade av 2 danskar. Supportern är taggad i värmen och letar efter glass att svalka sig med. Blir lite avundsjuk men kämpar på. Vätskestationen vid 15 km ligger placerat på en höjd vid ett utsiktstorn. Får kämpa mig uppför serpentinen och värmen börjar ta hårt på sinnet. Håller ändå sådant tempo att vi går förbi vandrarna. På toppen tar Jonathan av mig väskan och beställer varsin öl. =) Lägger mig på rygg och försöker njuta av stunden samtidigt som vi småpratar med dem i stationen. Ligger där i 5 minuter, äter och dricker så mycket jag kan få i mig utan att spy.

 

När vi nu startar igång igen går det först lätt utförs och jag känner mig rätt ok. Håller detta i några hundra meter innan det börjar gå uppförs igen. Den lilla energin jag lyckats få ut i kroppen försvinner direkt och den mentala väggen närmar sig. Blir här passerad av Calle som hälsar och sakta joggar vidare. Naturen är vacker och vi passerar plommonodlingar varvat med stora, böljande, gröna ängar. Vi kämpar oss på framåt och kommer till slut till en brant betongbacke. Har här solen i ryggen och får kämpa mig framåt medan luften står stilla.

Jonathan går framför mig och jag försöker vara i konstant rörelse. På det som jag trodde va toppen av backen visar det sig bara va en platå. Kämpar på uppför betongbacken till nästa ”topp” som även den visar sig vara en platå. När även den tredje backen följs av en platå är jag nära tårarna. Vi fortsätter framåt samtidigt som betongen ersätts av jordväg och ängarna blir skog. Hela backen upp har det passerat folk som peppar och undrar hur det går. Alla är trevliga och hjälpsamma men det hjälper inte när det mentala spökar. Har i detta läget börjat analysera vad jag har framför mig samt fått utsikt och sett de topparna som väntar.

När jag sätter mig i skogen är det enda som snurrar i mitt huvud negativa tankar. Vet med mig att jag har ca 25 km kvar och mer än 2000hm. I detta läget ger jag upp, säger till Jonathan att fortsätta och sätter mig i vägkanten, jag är färdig, utmattad, energilös, varm och omotiverad. Flera par passerar och undrar om allt är bra eller om vi behöver hjälp. Jonathan låter mig sura och väntar en stund innan han fortsätter med ett pepptalk. En av frågorna som kommer är ifall jag har ont någonstans. En fråga jag tyvärr inte kan säga ja till, det gör inte ont någonstans, min kropp är bara tömd på energi och kamplust. Han har också räknat ut att vi kan ta oss till nästa checkpoint i kryptempo och ändå hinna med innan dem drar linan. Att bryta för man är trött är det sista jag vill göra. Efter 10 år med snorsport ska jag inte få min första DNF på ett berg i Slovakien. Brorsan får igång mig med målet att ta mig till depån vid 25 km. Väl där gör vi en ny plan för hur vi ska fortsätta. Vet med mig att efter 25 km börjar den riktiga utmaningen med en rejäl klättring så det känns som ett rimligt stopp. När jag packade innan avfärd hade jag lagt ner en påse turkisk peppar, hade tänkt spara den till efter 25 km men hade tjuvstartat i de sista backarna. Det var riktigt gott att få lite saltlakrits i sig. Vi fortsatte sakta framåt och hittade en gammal bevattningsho för djur ute i skogen. Där passade vi på att kyla ned oss och vila lite. Vandringen tillbaks mot Terchova gick genom riktigt vackert landskap med små bondgårdar och vackra plommon odlingar.

Här hängde träden över stigen med riktigt tunga grenar. Sakta närmade vi oss byn och gick förbi vår gömda drop point med ny sportdryck och gel. Väl framme vid kontrollen var det jubel på de arrangörer som var där. La mig ned på en bänk och slappnade av samtidigt som Jonathan hämtade energi. Tömde en cola, sportdryck, vatten och 2 stora öl. =) Visserligen alkoholfria men riktigt goda till skillnad från all sportdryck.

Härifrån till nästa check point var det 9 km och 1100m upp samt ca 400m ned. Börjar kämpa oss uppför ravinerna i national parken. Här är det mycket stegar och folk men inga bekymmer med trängsel. Folk är trevliga och släpper förbi oss, kanske på grund av de hemska doften jag avger. =) Nu passerar inte så många löpare längre utan vi håller vettigt tempo. Med näsan framåt stegade vi på mot sista snöret vid 34 km. Detta kan låta lätt men i det läget tog varje km 20-30 minuter.

 

Orkade inte ta ut steget mer än att ena foten precis passerade den andra. Så fort jag försökte stega på mer så rann energin ur mig. Naturen här var magisk och det blev många stopp för att fylla på energi. Klättringen upp mot toppen bjöd på vackrare utsikt för varje steg som gick. Väl uppe på första toppen hade det tagit oss 3 timmar med dem 9 km som det visade sig vara.

Dock hittade vi ingen energistation här, den låg 400 meter nedanför oss. =) Det var bara att börja hasa sig ned. Det va skönt att få kämpa nedåt även om det brann i låren. Underlaget var sten och grus vilket gjorde att det var halkigt. På ena sidan stigen små tallar, på andra sidan var det superbrant. Nere i dalgången vid vätskestationen visste jag att det bara handlade om att krypa till målet, härifrån fanns inga mer snören med sluttider att följa. Drog till med en segerdans att glädja mina supporters med hemma i sverige.

Vi var en liten grupp som laddade med skinka och paj innan vi återigen skulle ge oss på en klättring uppför ett berg. Tog följe med 2 britter uppför backarna. Det va skönt avbrott att pratade lite. Kan tänka mig att det var extra gott för Jonathan som fick prata med någon som var lite mer klar i huvudet. Britterna var meriterade X-tri killar och berätta om andra tävlingar de gjort. För min del kändes det skönt att höra att Janosik var med marginal svårare än övriga löpningar.

 

Kom upp på en sista topp som inte var klädd med träd eller andra småväxter, bara gräs. Utförs härifrån gick det rätt lätt att gå. Nu hade solen börjat försvinna och skymningen var i anspråk samtidigt som vädret började växla. Från 25 grader och vindstilla gick det snabbt till småregn och blåst, både vinden och regnet skulle visa sig tillta ju mörkare det blev.

Vid 42 km löpning tog vi upp telefonerna för att inse att det var ca 3 km kvar. Detta var tungt att inse. Sista kilometrarna vandring var tung och svår i mörkret. Vi hade nu tagit på oss jackor, mössor, handskar och pannlampor och kämpade oss fram, markering för markering. Bakifrån såg vi att det var ett par till som kämpade sig framåt på åsen ca 3-400m efter oss. Med ca 1 km kvar kom en av arrangörerna ifatt och hjälpte oss att navigera mot mål. Sista metrarna mot mål var riktigt härliga att gå men tyvärr hade vädret gjort att man tvingats riva allt för att det inte skulle blåsa bort. Vi fick en sluttid innan vi slussades vidare till liften nedför berget.

Sluttiden för löpningen blev 12:30:56 och totaltiden för tävlingen 20:51:41. Har aldrig någonsin varit så nöjd med att ha lyckats avsluta något jag gett mig på som denna gången. Utan Jonathan skulle jag aldrig klarat avsluta löpningen. Tack!

Nere på hotellet kom vi in 30 minuter innan buffen stängde. Jonathan tog en snabbdusch innan han stack ned och plocka fram mat till oss. När jag kom och satte mig vid bordet så släcktes buffedelen och maten plockades undan. Dagen efter var det prisutdelning och fotografering. Fick motta min finisher T-shirt som jag kämpat som bara den för att få. Tyvärr var den så lite i storlek att den aldrig kommer kunna användas offentligt. Det är jag fortfarande bitter för…. =)

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons