Med armarna i luften - mitt Lidingölopp

Normalt sätt skriver jag mina race-reports direkt dagen efter ett lopp. När endorfinerna fortfarande sprudlar i kroppen. När jag minns känslan in i minsta detalj. När det jag presterat är det som upptar största delen av min tankeverksamhet. Dock har tiden inte funnits till det denna gången.

Så då sitter jag i stället här två veckor efter loppet. Men det betyder inte att jag har glömt. Inte det minsta lilla. För detta var min hittills största tävlingsupplevelse. Den med mest känslor, både innan loppet, under det, men framför allt efter det. Detta är det lopp jag har föreberett mig som mest inför av alla de jag sprungit. Både kroppsligt och mentalt. Visualiserat målgången, hundratals gånger, känslan att få den där silvermedaljen runt halsen. Sprungit mina Lidingöpass. Kuperade grusvägar. Backintervaller. Långpass. Hela tiden med en bild framför mig av mina sträckta armar i skyn när jag korsar mållinjen efter tre mils tuff löpning. För det är vad jag fått höra. Det är tufft. Jättetufft. Historier om hur folk kryper upp för Abborrbacken, oförmögna att ens gå. Hur jäkla jobbig kan en backe vara egentligen?

Jag vill tro att jag är förberedd. Tagit det väldigt lugnt veckan innan. Vilat, för att kroppen ska bli riktigt sugen på att springa. Och på tävlingsdagen är jag sugen. Så in i bänken. Vädret är perfekt. Försöker att inte noja mig över om jag åt för mycket frukost eller inte, om skorna sitter lagom hårt, om jag är tillräckligt uppvärmd. Nu står jag där i startfållan, och allt får var där det är. Bara att njuta. Inget kan gå fel. Visualisera. Armarna i luften. Silvermedaljen. Bara tre mil bort. Pang. Iväg. Inte rusa för fort nu. Alla runt omkring mig gör det, rusar för fort. Jag håller igen. Vill hitta ett behagligt tempo, ingen mjölksyra nu, den får vänta. Känner att detta är en bra dag. Det behagliga tempot är snabbare än vad jag hade planerat. Jag låter det vara så. Tidigt börjar jag plocka placeringar. De som sprang för snabbt i början, de får redan betala. Den fantastiska naturen, de pigga benen och känslan av att känna sig starkare än alla runt omkring gör att kilometrarna flyger förbi. Plötsligt är halva loppet avverkat. Det känns nästan lite snopet. Försöker att verkligen passa på att njuta av upplevelsen. Backe upp och backe ner. Det är kul. Jag kan det här, springa i backar, även om jag är noga med att hålla igen i dem så jag inte slösar onödigt med kraft.

Jag undrar när det ska börja bli tungt. Efter 20 km börjar syran i benen markant göra sig påmind varje gång det går uppför, den är också betydligt svårare att skaka av sig efter backens slut. Men det flyter ändå på och jag kan behålla fart. Så ser jag då skylten. Abborrbacken. Den beryktade. Kommer den vara så jobbig som det är sagt? Spänningen är olidlig. Likaså visar sig backen vara. Eller nja, inte olidlig kanske. Men plötsligt blir benen trötta. Jag trippar sakta men säkert uppför, men nu är det dags att verkligen plocka fram pannbenet. Väl uppe så har mina ben dött en smula. Men inte min vision. Den är starkt inpräntad på näthinnan. Det känns som att jag tappar fart, som att tempot är svårare att upprätthålla. Men likväl plockar jag placeringar. Det börjar bli kämpigt för mig. Men ännu mer för många andra. Det ger mig ny kraft. Det SKA vara kämpigt här. Det är bara några kilometer kvar. Jag inser när jag tittar på klockan att mitt satta mål kommer att slås med råge. Helt ofattbart bra har det gått. Helt ofattbar stark har jag varit, och när upploppet närmar sig lyckas jag hitta nya krafter, det tunga i benen släpper och nu vet jag att det snart är dags. Publiken jublar, ja inte specifikt just åt mig mer än nån annan, men det bryr jag mig inte det minsta om, för det känns som om det är jag som har vunnit. Och efter att i månader försökt sätta mig in i känslan av hur det känns att springa över mållinjen får jag nu äntligen göra det, med armarna i luften, precis lika lycklig som i alla drömmar jag haft.

2:18:56. Så lång tid tog det. Eller så kort tid. Silvermedaljen om halsen. Bulle och blåbärssoppa i magen. Fullt med härliga löpare, med olika upplevelser av loppet, men alla ändå glada. Jag är glad för mig själv, jag är glad för alla andra, men framför allt är jag glad för att jag får springa, för att jag kan springa, för få saker ger så mycket glädje. Så klart även utan tävlingsmomentet. Men så klart också med. För det är svårt att beskriva hur det känns när man sprungit ett av Sveriges största lopp, och man bara har 32 damer före sig, men omkring 4000 efter sig. Känslan när allt jobb man lagt ner har betalt sig. När visionen blev sann, och ännu bättre. När man hittat ett nytt lopp att älska.

Man måste uppleva det själv för att förstå. Man måste utmana sig själv för att få uppleva. Man måste vara beredd att bli både mentalt och kroppsligt urlakad, och sedan hitta kraften att ladda om. Mot nya visioner. Mot nya målgångar. Med armarna sträckta mot skyn.

                            

2 kommentarer till inlägget

1979 • VESSIGEBRO
#1
5 oktober 2017 - 21:57
Grymt Jenny!
Helt magiskt
1981 • Örkelljunga
#2
6 oktober 2017 - 08:06
Tack :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons