Ultravasan 90km

Från början; 

Under Silverleden kom tanken på Ultravasan av och till och under det loppet kände jag att det inte kommer på frågan sett till hur trött jag ibland var. Det fanns ärligt talat inte ens på kartan.

Men så går man i mål, känner sig fräsch och ett par dagar senare kom tanken igen, den här gången mer lockande. Kanske man skulle slå till på distansrekord när man ändå avklarat Silverleden, och dessutom har tillgång till både logistik och boende med jobbet ?

Sagt och gjort, ca 4v innan Ultravasan köpte jag en plats av en kille på jogg.se och var helt plötsligt ivrig på att få springa?! Konstigt hur man fungerar, att från ena stunden vilja utsätta sig för något sådant och andra stunden ”kommer inte hända”.

Jag har i min löpning inte haft särskilt mycket långpass, mestadels ligger jag i år på snitt en mil per pass då det är ungefärliga distansen till mitt jobb. Det jag tror istället gjort att Silverleden gick bra och även tanken på att klara Ultravasan är att istället springa ofta och med en mental uppladdning. Psyket är nog viktigare än den fysiska statusen tror jag.

 

Två dagar innan Ultravasan blev jag nervös för första gången, det är  minsann en bra lång sträcka som skall avverkas, men eftersom hela jobbet kände till att jag skulle springa blev jag samtidigt peppad.

Såg till att under veckan få i mig lite mer kolhydrater än vanligt, samt ha bra intag av vitaminer och mineraler.

 

På vägen upp till Sälen stannade vi i Malung och käkade på thairestaurangen, det regnade och var grått, motivationen sjönk lite. Speciellt också när man vet att man skall upp 03.30.

Vi kom fram till Sälen kl 21.10 och nummerlappsutdelningen var till 21.00. Ingen personal fanns kvar. Typiskt tänkte jag som gärna ville ha färdigt allting på kvällen innan.

In i stugan, lade ut 4 soffkuddar i ett hörn till mig själv, eftersom alla sängar var på övervåningen och kök/tvplats var ett enda stort rum nere. Skönt att vara ensam på morgonen. Fanns bara 10 sängar och vi var 11 personer.

 

 

Somnade strax efter 23 och sov fram till 03.30. Upp, åt cornflakes och klädde på mig och tog mina kassar ner till starten. Hämtade ut nummerlappen och såg att Peter Lindén fanns på plats.

Lämnade dropbag och klädpåse till målet, sen var klockan dags för startfålla.

Starten var känslosam men alla som skulle springa och stämningsfull musik.

Hittade Peter några hundra meter efter starten, då vi tappat bort varandra innan. Det regnade. Backen tycktes aldrig ta slut, men som det brukar vara så har man helt plötsligt sprungit en mil och passerat första kontrollen. Kändes bra!

Pisspaus efter 11km vi sprang fortfarande tillsammans.

Kuperat och knixigt mellan smågan och mångsbodarna tyckte jag men ändå skönt med variation.

Efter ca 20km fick Peter släppa bakåt då han inte hade rätt krafter med sig idag. Ungefär så som det blev på Silverleden när jag fick släppa honom.

 

Kilometrarna tickade på och jag låg mellan 5.20-5.45 för det mesta förutom på stigarna då tiden ökade lite då man ofta hade någon framför sig. Men det gjorde inget. Jag fick mig en eller två muggar på varje vätskestation. På de officiella tog jag oftast blåbärssoppa, slät bulle och en gel med mig.

 

Mångsbodarna var skönt stopp, tog med mig en enervit gel som fanns i energisortimentet.

 

Allt tickade på bra och min strategi inför loppet var men tanke på att jag trodde att jag skulle bli trött:

3 mil ska gå på 2.45h

6 mil passerade på 6h

9 mil passerade på 9.30

 

Då hade jag råd att tappa lite hela tiden.

Efter 3 mil fortsatte dock samma tempo och jag ”tjänade” mer och mer tid. Vilket var bra, för framme i Evertsberg blev stoppet långt.

Jag åt fast föda, bytte strumpor, skor, tröja och tog fram musik i lurarna. Klockade stoppet till ca 14 minuter.  Sko och strumpbyte var verkligen en höjdare då jag hade lite ont pga alla sten och rötter och för att mina sulor var ganska tunna. Mina trotjänare Salming med över 100 mil på nacken vet jag är bekväma.

 

Regnet hade nu slutat och jag gav mig iväg. Resan till Oxberg gick bra. Musiken var en kanonidé verkligen.

 

Det var egentligen bortåt 70km som jag kände att det var lite tungt att dra igång igen efter att ha ätit igen. Men nu hade jag såpass mycket bonustid att jag kände 9.30 var verkligen nåbart.Jag hade 2,30h på mig att springa 20km !

Skönt att se kilometermarkeringarna gå nedåt i distansen. Precis innan Eldris ramlade jag och skrapade upp handen, så jag fick gå in i sjukstugan där, tvätta rent och få plåster/kompress. Tappade några minuter till där men det var när jag kom ut därifrån och såg att jag hade 1h25min kvar att ta mig 9km på som jag verkligen förstod att 9,30 nästan redan var vunnet. 

Nu var det bara att linka på bäst man kunde.

När det var ca 2km kvar var det nog tyngst i benen under hela loppet. Man var så nära men ändå långt bort. Jag tog det lugnt och gick lite i etapper. Solen sken och det var jättefint nu istället för den grådassiga/regniga förmiddagen.

Tog fram mobilen precis innan man svänger in på långa målrakan och sprang sen i bra tempo (kändes så då iallafall) hela rakan med en otrolig publik, filmade mig målgång och var så fruktansvärt nöjd över dagen. 9.03.10 när jag på förhand hade tankar om 10 timmar. Jag hade prickat in en kanonform trots att mina flesta pass är kring 10-13km. Jag hade en bra mental inställning vilket jag tror var räddningen också. Svackan kom lixim aldrig, jag tror jag också skötte energiintaget väldigt bra, slarvade inte någon gång.

 

Åkte till duschen, vägen från bussen till duschen var verkligen hemsk, aj vad ont det gjorde nu.

 

Duschade, åkte tillbaka och tog mig mat och väntade in mina kollegor som sprang Stafetten. 

9 kommentarer till inlägget

1976 • Karlstad
#1
23 augusti 2016 - 09:31
Grymt starkt Petter !!
1972 • Växjö
#2
23 augusti 2016 - 10:27
Snyggt! Grattis! Du visar att det går bra att springa långt på korta träningspass om de är många.
Dan Fallquist
1971 • Karlstad
#3
23 augusti 2016 - 12:31
Kul att läsa! Mycket bra löpt!
Erik Högkvist
1989 • Karlstad
#4
23 augusti 2016 - 17:56
Riktigt bra Petter! Man blir ju sugen att göra ett försök själv någon gång... :)
1986 • Karlstad
#5
23 augusti 2016 - 22:05
Det kan låta konstigt men för mig gick det ändå lättare än väntat. Jag hade ställt in mig mentalt på en tuff dag men ett dalande tempo och många byten mellan jobb och gång mot slutet, men också att prestationen skulle bli så fantastisk att slutföra. Det gjorde nog att jag kom igenom med gott mod. Heller inte helt avskräckt att någon gång göra om det, och ta vara på erfarenheterna jag fick.

Klart du ska köra Erik, det var en otrolig känsla efteråt.
Dan Fallquist
1971 • Karlstad
#6
24 augusti 2016 - 07:21
Nästa gång är det 100 miles för dig Petter! Jag springer gärna med!
1986 • Karlstad
#7
24 augusti 2016 - 07:36
Hehe, jadu Dan =) 100 miles är något som inte lockar mig just nu iallafall. 9 mil kan man springa, 16 mil måste man gå =)
Dan Fallquist
1971 • Karlstad
#8
24 augusti 2016 - 14:26
Du kan säkert SPRINGA 16!
1983 • Kil
#9
30 augusti 2016 - 13:55
Hittade denna texten nu. Återigen, grattis och glad att allt stämde för dig! Intressant med ditt träningsupplägg och något jag ska ta med mig i min egen.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons