När kroppen tar helt slut



Hej på er. Lovade ju att jag skulle ge er en liten resumé från Vasaloppsspinningen som genomfördes igår morse. Är så jäkla stolt över mig själv att jag faktiskt tog mig igenom hela loppet, jag som verkligen hatar spinning. Tycker det är så fruktansvärt tråkigt och har svårt att hitta motivationen när jag sitter där på cykeln. Fick som sagt hoppa in som reserv och hade ju inte ryggrad nog att tacka nej när jag fick veta att alla intäkter oavkortat gick till barncancerfonden, så det var bara att bita ihop, bara att köra. Åt en ordentligt frukost för att ladda på alla kroppens små förråd. Eventet var sponsrat så vi fick liksom de riktiga vasaloppsdeltagarna ordentligt med påfyllning av blåbärssoppa, banan och bullar under loppets gång. 

Det var ett svettigt lopp. Började ju lite orutinerat med ett par ljusgråa träningsbyxor som efter första etappen fick en stor lustig svettfläck som kan liknas ungefär med att jag hade kissat på mig. Som tur var hade jag med mig ett par andra svarta träningsbyxor som jag snabbt bytte om till efter att första etappen var avklarad. Loppet var upplagt som så att vi körde tre etapper. Första etappen var 2x40min direkt eftervarandra med någon minuts vila i mellan på cyklarna. I vilan fick vi blåbärssoppa, banan och bulle för att klara av resten av lopppet. Etapp två var likadan, 2 x40 minuter. Här fick jag lite ny energi eftersom jag bytte till ett par fräscha torra brallor vilket gjorde mig riktigt vass. Blåbärssoppan gjorde också verkligen susen, oförskämt gott var det också. I slutet av etapp två började det verkligen kännas i benen. En sån där vag mjölksyra i framsida lår och en viss kramp-känning i vänster vad. Men jag fick inte ge upp, jag skulle klara det här, det var ju för barnens skull. 

Inför etapp 3 var det psykiskt jobbigast. Benen värkte och jag var tvungen att bara köra på, helldre jävulskt ont i låren än att gå av cykeln. Det var verkligen en utmaning för mig. Att göra någonting jag hatar och veta att jag måste göra det i minst fyra timmar samtidigt som det är extremt jobbigt fysiskt. Försökte fokusera på hur glad jag skulle bli när det var över, hur skönt det skulle kännas att vara helt utpumpad, och försökte tänka på att det finns barn som har det värre än mig och får leva stora delar av deras liv med cancer. Det gav mig energi att orka vidare.

Efter 4 timmar och 13 minuter var vi alltså i mål. Rumpan dunkade av värk, låren stramade och huvudvärken kom smygandes under eftermiddagen. Blev helt slutkörd. Det var länge sen jag verkligen tog helt slut. Kroppen orkade inte mer, det tog stopp. Resten av dagen spenderades i soffan med benen i högläge. Men det var så jäklans skönt att ha klarat av det, så stolt över mig själv. Never give up!

Stort tack till TeamRynkeby som arrangerade eventet. Riktigt kul och lyckat.  

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons