Ironman Kalmar 2013 – Jag är en Ironman, igen! (Men en lite missnöjd sådan.)

Ok, innan jag drar hela harangen om hur underbart det är med triathlon i allmänhet och Ironman i synnerhet så måste jag vara lite negativ först.

Jag kom in på en tid som bara är 10 minuter bättre än förra året. Jag har investerat så mycket tid och offrat så mycket annat för att stå där på startlinjen och genomföra det här loppet och det enda jag fick för det var 10 minuter. Det är inte konstigt att man funderar över vad man skulle ha gjort annorlunda och jag känner mig lite besviken..

Både simningen och cyklingen gick mycket sämre än förra året och tankarna på att bryta dök upp redan första varvet på simningen, de tankarna skall inte komma då, man har långt kvar…

Å andra sidan måste det tilläggas att det var tuffare förhållanden än förra året. Mycket vind och mycket vågor.

Men jag tar allt från början:

Dagarna i Kalmar innan lördagen var väldigt bra. Jag kände ingen nervositet och jag kunde sova (!) på nätterna. Jag kände mig nöjd med min uppladdning men när det började uppdaga sig att det skulle blåsa mycket blev jag orolig. Kastvindar på 15 m/s!

Men vad kan man göra åt vädret? Ingenting. Det är bara att gilla läget och bita ihop.

Jag och Erik gick upp i god tid på lördagsmorgonen så att vi kunde äta frukost i lugn och ro samt gå ned till växlingsområdet för att pumpa cyklarna och fixa det sista inför starten. Vi tog oss ned till vattnet och man kunde verkligen känna nervositeten runt omkring.

Det hade redan börjat blåsa och när vi gick ut på bryggan försökte jag hålla tänkarna på hur jobbigt det skulle bli att simma borta. Väl i vattnet innan start träffade jag Martin och Simon. Det var skönt att se några bekanta ansikten och prata bort tiden innan start.

Om du har läst några andra loppberättelser från Ironmans så har du nog redan fått reda på att det är något magiskt där och då, precis innan starten går. Allt är lugnt, folk är nervösa, vissa fryser och så helt plötsligt: fullkomligt KAOS!

Jag är ganska modest när det gäller min simning. Jag vet att jag inte är speciellt snabb och jag seedade mig därefter vilket gjorde att jag slapp den värsta trängseln men efter första bojen så tänkte jag första (men inte sista) gången: Hur ska det här gå? Jag försökte hitta mitt eget tempo men vågorna gjorde att man fick en och annan kallsup. Jag fick in vatten i glasögonen men jag väntade tills jag hade gjort hela första varvet så att jag kunde ställa mig på botten och fixa. Varv två flöt på på samma sätt. Den sista biten på simningen var dock en pina. Inte nog med att sträckan var längre än förra året så var vattnet rent ut sagt äckligt. Det luktade riktigt unket och det var en fröjd att komma upp på torra land till slut. Nästan femton minuter långsammare än förra året.

In i växling och ut på cykeln. Här har jag min chans! tänkte jag. Cykling kan jag och 18 mil är inga problem!

Tji fick jag. Det gick inte alls. Ölandsbron var jag beredd på att det skulle vara kastvindar men att cyklingen efter det skulle bli så tuff hade jag inte kunnat föreställa mig. Jag fick kämpa från första till sista milen. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om det. Det var jättejobbigt och på Allvaret var jag väldigt nära att bryta. Det enda som fick mig att tveka var att jag inte visste hur det skulle gå till efter jag brutit. Mitt ute i ingenstans, hur tar man sig tillbaka till Kalmar? :)

Varvning i Kalmar
Varvning i Kalmar

Jag hade sådana förhoppningar om att visa för mig själv att jag är stark på cykeln men det blev tvärt om. Varvet på fastlandet var en ren pina och jag mötte alla starka cyklister som var på väg in till Kalmar och jag hade fem mil kvar. Som tur var fick jag syn på Erik och vi peppade varandra vilket gav mig mer krafter.

Le för kameran kan jag i alla fall!
Le för kameran kan jag i alla fall!

Där satt jag, på min fina snabba cykel med ännu finare och snabbare hjul och kunde inte leverera. Sista biten innan växling orkade jag knappt hålla styrfart och jag kom in på sju timmar. Mer än 20 minuter sämre än i fjol.

Jaha…

Löpningen då? Nu har man kommit så långt in i loppet att man inte kan bryta. Man kan gå hela vägen och hinna i mål så det var bara att börja knalla. Ut från växlingsområdet fick jag syn på två surikater som peppade och jag minns att jag sa ”jag hatar den här sporten”.

Magen sa ifrån från första steget med samma knip som jag hade på maran. Vilket gjorde att jag bara ville gå ihopvikt och gråta. Inte ett stolt ögonblick.

Men! Mitt i min misär kommer Erik ikapp. Jag kan inte ens beskriva den känslan… Att se honom, få en kram och höra honom ge mig pepp gjorde allt (får tårar i ögonen bara av att skriva ned det). Han gick med mig en stund för att sedan fortsätta springa. Jag vet inte vad som hände men djävulshornen växte ut då. ”Spring, strunta i knipet, bara spring” och det gjorde jag och kom ikapp Erik!

Efter det höll vi sällskap och för mig var det guld värt. Han gav mig styrka att fortsätta. Vi pratade med andra runt banan och varje uppförsbacke och vid kontrollerna fick man gå. Väl inne i Kalmar (min andra gång) var Erik färdig för att springa in i mål och jag blev så glad att se honom vika av och möta folkets jubel. Vilken klippa och hjälte. Inte nog med att gå in på en jättebra tid så hade han även peppat mig runt löpbanan och sprungit i min takt.

Min klippa Erik.
Min klippa Erik.

För mig var det bara att fortsätta på sista varvet och som Erik sa ”rulla ihop banan bakom mig”. Det gula bandet vid varvning 2 var underbart och jag minns att jag sa, med glimten i ögat, att det skulle vara skönt att slippa se dem där nere igen. En av funktionärerna sprang med mig några meter och gav mig extra pepp, då känner man sig speciell och rörd!

Sista varvet, när man är så ”långsam” som jag är, är ganska jobbigt (äh, alla varv är jobbiga). Publiken har börjat röra sig in mot mål och man har färre medtävlanden på banan. Snacka om att jag blev förvånad när jag såg Simons rygg framför mig. Hade jag sprungit ikapp honom? Det visade sig att han hade rätt så ont och att han gått en del men när jag kom ikapp bestämde vi oss för att springa tillsammans och peppa varandra. En vän gör så mycket, det är precis som hejarop från publiken. Det ger extra krafter. Visst var även detta varv jobbigt men vi kunde med hjälp av varandra, av publiken och funktionärerna springa nästan hela varvet och när det var klart att jag kanske skulle slå min tid från förra året struntade vi till och med att stanna vid sista kontrollen.

Snart framme!
Snart framme!
Mååål!
Mååål!

Upploppet in mot mål är magiskt. Det är bland det bästa man kan uppleva tycker jag. Alla jublar, skriker ditt namn och du flyger in i mål och när man ger high five till speakern och han deklarerar att man är en Ironman är man i himlen.

MAGISKT!

Erik, Simon, Martin, Linda och Roger. Vad hade jag gjort utan er?

Publiken, medtävlanden och funktionärer i Kalmar, TACK!

 

Jag fick min medalj till slut!
Jag fick min medalj till slut!

2 kommentarer till inlägget

1979 • VESSIGEBRO
#1
22 augusti 2013 - 15:11
Jag tycker du är fantastiskt ! tack för en grym story!
1983 • Älvsjö
#2
26 augusti 2013 - 17:15
Tack så mycket! Det värmer. :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.