Kvinnor och löpning

Detta inlägg finns även på min hemsida www.linnsvensson.se



Svenskarnas intresse för löpning har ökat kraftigt under 2000-talet; antalet anmälda till Göteborgsvarvet dubblerades exempelvis mellan år 2000 och år 2010. I genomsnitt 32 % av alla anmälda till Göteborgsvarvet är kvinnor och cirka 40 % i Blodomloppet. Siffran 40 % är för övrigt återkommande även i amerikanska maratonlopp.

Jag satt nu i veckan och sökte skotest på nätet. Jag har sysslat med löpträning i omkring tio år och är i allra högsta grad en bekvämlighetstränare. Jag springer milen på 51-52 minuter under tävling men ska göra en helhjärtad satsning på att komma under 50 inför sommarens lopp. Men det var först när jag satte mig och googlade kvinnor och löpning som jag uppfattade hur problematisk kvinnlig löpning varit historiskt och att utvecklingen av löparskor för kvinnor fortfarande verkar halta. Jag googlade vidare och hamnade på sr.se:

Kvinnors rätt till löpning har varit en lång kamp. Maraton var länge slutna mansklubbar och den olympiska kommittén ansåg så sent som i början av 1980-talet att kvinnor inte var fysiskt kapabla att springa längre sträckor. Det fanns till och med doktorer som intygade att livmodern kunde trilla ut på springande kvinnor.

1966 sprang Bobbi Gibb Boston Marathon i syfte att överbevisa arrangörernas påstående att kvinnor inte var kapabla att springa 42 kilometer. (1966. Elva år efter att Rosa Parks vägrade kliva av bussen. Tre år efter I have a dream. Två år innan Martin Luther King mördas. Två år innan studenterna gör uppror i Paris. Tre år innan Woodstock.) Denna motståndshandling väckte en vilja hos många kvinnor och föranledde vad som kommit att kallas "The Boston incident" 1967.

Kathrine Switzer anmälde sig 1967  till samma lopp som Gibb sprungit året innan. Hon hade anmält sig med enbart sina initialer, men identifierades under loppet som kvinna varpå funktionären skrek ”get the fuck out of my race”. My race. Händelsen fångades på bild och gav upphov till en debatt om kvinnors rätt till löpning. Switzer började sedermera arbeta med dessa frågor och arrangerade bland annat lopp för enbart kvinnor. Först 1972 öppnades  Boston Marathon för kvinnliga deltagare.

Något senare, under 1980-talet och i Kvinnor kan-anda, startades även svenska lopp för enbart kvinnor. Enligt etnologen Karin Lindelöf saknar dock de svenska loppen den feministiska anda som de amerikanska loppen drevs av. De svenska tävlingarna har istället blivit jippoliknande tillställningar med give-aways och klämkäcka manliga konferencierer. (Läs mer här.) Jag har sprungit både tjejlopp och blandade lopp och har själv irriterat mig på Clabbe af Geijerstams skojfriska pladder. Det blir lite ladies night över en upplevelse som har potentialen att vara stärkande (att göra saker i grupp med andra tjejer är ofta just stärkande).

Trots att det är närmast oproblematiskt att som kvinna löpträna i Sverige i dag, tycks marknaden fortfarande ligga efter. På nätet finns en mängd skotest för män. Dessa kallas i regel "Shoe test". Mansskon framställs således som den riktiga skon, medan kvinnoskor är någon slags variant av mansskon ("Shoe test: women"). Forskning om människans fysik har genom historien främst genomförts på manskroppen vilket gör att många föreställningar om människans fysik visat sig ogiltiga för kvinnor. Forskning om kroppen och löpning är inget undantag. Kvinnor springer annorlunda än män, men utvecklingen av skor för kvinnor ligger efter. 2009 sa före detta landslagslöparen Tommie Nordh till Marathon.se:

Vi har sett några försök under åren att verkligen utveckla skor speciellt för kvinnor. Redan 1984 hade Brooks en modell anpassad för bland annat kvinnors större Q-vinkel, säger Tommie Nordh. Men när jag går igenom 2009 års skotest så har det ändå inte hänt egentligen någonting.

Jag brukar inte länka till företag som säljer en produkt, men detta inlägg av skotillverkaren Asics belyser just bristen på forskning och behovet av anpassade produkter. Så förhoppningsvis springer marknaden ikapp oss.

Det infinner sig en viss sorg varje gång jag påminns om hur nedprioriterad forskning och anpassning efter kvinnors behov är, eftersom varje sådant misslyckande är en påminnelse om mansnormen. Människan är en man, kvinnan är en variant av mannen. Revben, lustgård, ormar, äpplen.

Jag är väldigt intresserad av statistik kring hur vanligt löpning är bland män och kvinnor i Sverige i dag. Tävlingar säger ju något, men jag föreställer mig att män har en högre benägenhet att anmäla sig till (mix)tävlingar, varför det kan vara missvisande. Min gissning är att kvinnor springer lika ofta, om inte oftare, än män (vilket hänger ihop med idealet om slanka kvinnor och muskulösa män) men jag kan ha fel. Skriv gärna en kommentar som du har siffror som kan intressera mig.

Och framför allt, ha en trevlig löpvår!
Vi ses på Blodomloppet i Umeå den 28 maj (när jag springer milen på 49 minuter).

Förresten, läs om hur kvinnor utesluts från tävlingslopp i Gaza år 2013.

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.