Ack skidåkarmuskler, var tog ni vägen?

Det här med att skjuta upp saker. Jag borde sluta med det. Tanken på Vasaloppet 2013 är en sån sak. Jag har liksom låtit den tanken stanna nånstans långt bak i huvudet och ägnat mig åt andra prylar. Som att dansa. Och cykla.

Den här helgen har däremot gått i skidåkningens tecken. Efter torsdagens jublande lekåkning längs havet i strålande sol så blev det liiite mer allvar. Ordentligt iordninggjorda skidor med blåextra på fästzonen, varm saft i vätskebältet och tidig uppstigning för avfärd mot Ätrans hyfsat kuperade spår var det som gällde igår. Det var vackert som en dag, solen sken och snön glittrade. Men jäklar vad jobbigt! Först ville jag skylla min dåliga uppförsåkning på taskigt fäste, men till slut fick jag erkänna att anledningen till att jag inte fick fast skidorna i de långa, lite brantare upförsbackarna var att jag tappat typ all teknik och all kraft under sommarhalvåret. Jag som trodde att cyklingen skulle ha gett mig världens starkaste ben, men icke.

Idag har solen gömt sig och vinden varit riktigt bitig. Spåren på Halmstad GK i Tylösand var fina, men helt igenblåsta på sina ställen. Jag åkte och tänkte att jag låg i täten på Vasaloppet ett riktigt jävligt väderår med ständigt snöfall och att jag var den starkaste åkaren och att det var därför jag fick spåra i nysnön hela tiden - ingen av mina medtävlare orkade gå upp och dra. Det blev två mil ren stakning eftersom jag struntat i att lägga på nytt fäste, och efter de två milen var jag helt slut i överkroppen och min skidåkarstolthet var lite krokig.

Påminn mig nästa höst att det här med att bara åka tio mil rullskidor under hösten inte är den perfekta förberedelsen inför skidsäsongen!

Fina spår i Ätran

Gårdagens skidåkargäng, minus Jesper som står bakom kameran.

Dagens lilla gäng. Johan, jag och Henrik. Och jag ser ut som om jag vore tolv centimeter lång.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.