60-milare på väg med CK Distans i Skåne

Att kvalificera sig till start i Paris

TävlingKvalificeringslopp ett krav. För att få köra PBP måste man bland annat ha kört ett gäng s.k. Brevetlopp som innebär långturer där man utan utomståendes inblandning ska ta sig runt via ett antal kontroller.

När man kommer till en kontroll (brukar oftast vara en mack eller affär eller liknande) så lämnar man fram sitt stämpelkort och ber dom stämpla på markerad ruta, skriva under och även ange klockslaget man var där. Väl i mål lämnar man in kortet och det fungerar som ett bevis på att man tagit sig runt. Man har väldigt gott om tid på sig men det finns spärrtider, man måste ta sig till kontrollerna efter en minimitid och före en maxtid.

För att få starta i PBP måste man ha kört Brevet 200 km, 300 km, 400 km och 600 km eller bytt ut ett kortare Brevetlopp mot ett längre. Har man kört alla dessa har man kört en s.k. Superrandonneur. Det finns också en 1000 km variant, men den är inte obligatorisk.

Men förutom att ha kört loppen samma år behöver man också få plats på startlinjen i Paris, det är ju bara ca 4000 startplatser så varje land har fått tilldelat ett antal beroende på hur många som året innan kört Brevetlopp.

Jag körde som sagt en 60-milare 2010 så jag hamnade ganska högt upp i prioritetslistan, men inte tillräckligt högt, Sverige hade fått ett antal platser för lite för att jag skulle få möjlighet att köra.

Oh nej vad synd (*ironi*) tänkte jag. Det hade ju varit lite kul att köra men skönt ändå med tanke på allt annat i livet som är på gång; barn nummer två, flytt, renoveringar, ny tjänst på jobbet mm. Om fyra år passar det säkert bättre...

Sedan hände det, Sverige fick ett tjugotal platser till! Ajfan, nu har jag ju möjlighet att köra. Min kollega fick också plats och han började köra 20-milaren, 30-milaren och berättade hur kul det var. Själv hade jag bara tränat ett cykelpass under hela våren och det var nu slutet av april.

Många olika faktorer som spelade in gjorde att jag till slut fick okay från min bättre hälft och jag själv tog mod till mig och bestämde mig för att försöka. Jag kan ju i vilket fall köra några av de där Brevetloppen och så får vi se vart det hamnar. Sagt och gjort, jag körde ett 40-milalopp och föranmälde mig sedan till PBP, betalade de 30€ som föranmälan kräver och var på banan. Nu får vi se hur det går.

Har nu kört två 40-milalopp i år som tillsammans med 60-milaloppet jag körde förra året lärt mig bland annat följande:

Ta det lugnt i början, våga vägra hänga med kompisarna och klungan om de kör snabbare än vad du egentligen tycker är lämpligt. Det straffar sig annars obarmhärtligt mot slutet. Det är mycket bättre att köra själv i sin egen takt ända från början, än att till slut ta ut sig helt och få en pina de sista 10-15 milen. Det misstaget gjorde jag vid den första 40-milaren men i nästkommande 40-milare två veckor senare kunde jag i praktiken köra samma sträcka på samma tid fast med lite lägre hastighet och färre och kortare pauser. Och vara fräsh efter målgång.

Kör INTE med neoprenskoöverdrag en hel 60-milare om du inte verkligen måste. Fötternas hud blir som stelt vax, ser ut som lik och fötterna tappar tillfälligt all känsel.

Vila inte stående på tramporna utan sittande på sadeln om du inte trampar. Risken är annars att du får brännande fotsulor och tådomningar som håller i sig många dagar efteråt (risken finns ändå, men varför göra det värre).

Sittställningen är otroligt viktig. Efter den första 40-milaren i år hade jag i princip inte ont alls i baken men sedan bytte jag cykel och fick också en lite ändrad sittposition och jag fick jätteont. Även små förändringar ger stor skillnad när man cyklar såhär långt. Det märks oftast inte på kortare turer utan först efter en 15-20 mil.

Energiintag. De första 17 milen har varit exakt likadana i de tre Brevetlopp jag kört och just den sträckan har haft få möjligheter till lämpliga stopp för energiintag.

Första gången vi körde var vi jättetrötta efter 12 mil och var tvugna att stanna och äta. Andra gången tog jag med sju stora chokladbollar och tryckte i mig massor av olika former av energi under de första 17 milen. Det gick mycket bättre. Bäst gick det sista gången då jag tryckte i mig mycket gel (snabba kolhydrater, inget fett). Likaså vid matpausen efter 17 mil: sista gången åt jag mindre fet mat och det gjorde att kroppen snabbare kom igång efter stoppet.

Till nästa gång ska jag dessutom se till att äta oftare och mindre, och inte stanna och vräka i mig stora lunchportioner för det tar tid både att äta det och att smälta det. Olika former av mackor tror jag är en bra färdkost, ljust bröd som magen snabbt kan bryta ner och som ger lite bukfylla jämfört med t.ex. gel.

Under de flesta Vätternrundor har jag nämligen bara käkat gel och sportdryck och det har fungerat bra, men jag tror inte det funkar på dessa extremlånga lopp, magen vill ha vanlig mat efter ett tag och gel blir så otroligt sött i längden.

Jag körde en järnman 2007, (triathlon: 3 860 m simning, 180,2 km cykel och 42 195 m löpning), och tryckte bara i mig gel och sportdryck under de 12h 33 minuter som jag genomförde loppet på, så dagen efter hade jag sår i gommen av allt socker. Det kan ju inte heller vara särdelens bra för tänderna.

Om några dagar ska jag först köra min sista 40-milare och två dagar senare en 60-milare. Då ska jag fortsätta att finslipa matintag, utrustning och strategier. Jag ska nog också passa på att testa att stanna och sova på 60-milaren, det ska bli intressant att se hur kroppen (och speciellt huvudet) reagerar på att tvingas upp igen efter bara någon timmes sömn...

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.