Löpning Skador & Rehab 12 inlägg 3717 visningar

Skadad för alltid??

#1
28 april 2017 - 01:43
Gilla 
Hej!
Jag har haft problem med mina höfter i snart 2 år. Jag har varit fram och tillbaka hos olika sjukgymnaster och ortopeder men ingen har verkat vara riktigt klar på varför jag har ont. Jag gjorde en höftledsblockad vilket visade att smärtan kommer ifrån höftleden vilken skulle kunna visa på CAM eller Pincer. Men jag har inga andra tydliga tecken på detta säger min läkare. Men jag ska i alla fall få göra en titthålsoperation i min ena höft. Men läkaren säger att jag inte ska ha för stora förhoppningar på att det kommer att hjälpa.Dvs jag kommer kanske aldrig att få bukt på mina smärtor (om de inte magiskt försvinner någongång). Det hela har varit en otroligt jobbig process men man har helatiden haft ett hopp. som nu som så gott är borta. Jag vet inte vad jag sk ta mig till. Hela min fritid och liv har ju bestått utav träning i alla dess former. och nu är det omöjligt. Det enda jag kan göra är att cykla men jag kan aldrig belasta helt och fullt.
Är det någon annan som har gått igenom något liknande?? Eller har några tips. Allt känns så otroligt hopplöst och min familj försöker bara få mig att acceptera det hela och menar på att jag får hitta andra intressen. Men det känns just nu helt omöjligt
1989 • Alingsås
#2
28 april 2017 - 08:10
Gilla 
Hej Frida. Min kille står inför samma oändliga korridor. Han skadade sitt knä under löpning för .. var det 5-6 år sedan. Han har varit hos naprapater, massörer, läkare, ortopeder, sjukgymnaster osv. Allt tar ju dessutom sådan tid. Just nu är han i fasen att han gått till sjukhus och ortoped, han fick vänta 2 månader för att komma dit och ortopeden sade "jag hittar inget, du får gå till min kollega" besöket tog kanske 10 min.. nu skall han vänta 1-2 månader igen på att få gå till nästa som.. förhoppningsvis inte säger likadant...
Han håller modet uppe hela tiden, varje gång han får en ny tid tänds en liten gnista, som lika snabbt slocknar när resultatet är negativt. Jag vet att det kanske känns tungt att höra "tänk på allt du faktiskt KAN göra". För hans del är det kanske 3-4 saker han inte kan göra och det är lätt att snöa in. När jag inte kunde springa (visserligen inte så länge) körde jag cykel eller rodd istället. Jag tycker inte att det är lika roligt, MEN jag får röra på mig och hålla konditionen uppe.
Det kanske finns något som passar dig också, tappa aldrig hoppet om att bli bra, och gör du det, försök att börja med något annat? Jag tycker att ni båda skall kämpa på och försöka laga era kroppar! Lycka till och kämpa på!
Kajsa B
1987 • Göteborg
#3
28 april 2017 - 16:36
2 Gilla 
Både ja och nej. Jag har aldrig fått uppleva en kropp som klarar det som huvudet egentligen vill och hoppas på. Men jag är van vid att träna genom smärta, jag kan inte minnas när jag senast sprang ett pass utan att i alla fall ha känningar någon stans. Hade som tonåring stora problem med knäna, och fick höra av läkare att jag hade ospringbara knän. Till på köpet kraschade jag för fem år sedan ena knät i en cykelolycka med två påföljande operationer och tung rehab.

Min erfarenhet är att det är extremt få saker som gör att man inte kan springa. Det mesta kan man träna igenom bara man har ett jäkla tålamod, utgår från kroppen istället för huvudet och struntar i alla generaliseringar som det kryllar av i hur man ska träna osv. Man får testa sig fram helt enkelt, vara beredd på att gå på lite nitar på vägen och lära av sina misstag.

En sak jag alltid velat få klartecken på från läkare är om jag kan köra på utan att riskera kroniska men. Om risken för det är minimal är det ju bara att avväga om en vill springa tillräckligt mycket för att det ska vara värd den smärta och det tålamod som väntar. Är det inte värt det kan ju någon annan träningsform vara det :) Det är bara att göra en riskanalys helt enkelt.

Sen upplever jag att en del läkare tenderar att snacka ner träning. Hade jag lyssnat på de flesta av de läkare jag mött hade jag garanterat haft betydligt ondare och större problem än jag har idag.

Tror förresten på att man måste få känna ilska och frustration och allt sånt med när kroppen sviker. Har själv gått igenom som en sorgeprocess, och ibland dyker den upp igen. Men åtminstone för mig är det därifrån motivationen kommer, och det där eviga tålamodet som krävs!

Hoppas titthålsoperationen ger dig lite vägledning i hur du ska tänka i alla fall. :)
Mille
1987 • knivsta
#4
28 april 2017 - 17:18
Gilla 
Mycket bra skrivet Kajsa!
#5
28 april 2017 - 17:59
Gilla 
Tack så jättemycket för de kloka och fina svaren!
Det är otroligt tungt men det gäller väl som ni säger att inte ge upp utan att fortsätta kämpa och hoppas även fast det känns svårt just nu. För att träna är ju trots allt något som betyder otroligt mycket för mig.

Jag hoppas att det löser sig för din kille Clara och att du håller dig fortsatt frisk!

Det är imponerande att höra hur folk klarar sig igenom sin smärta och fortsätter att träna ändå, så tack Kajsa för din berättelse och jag hoppas att du kan fortsätta med din träning och ditt positiva tänkande!
Kajsa B
1987 • Göteborg
#6
28 april 2017 - 20:06
Gilla 
Du gillar ju att träna med, du är en bra bit på vägen redan där! Ihop med att du vet vilken glädje som väntar på andra sidan slitet kommer du ännu längre :)

Åtminstone behöver jag ibland påminna mig om att jag bara har en kropp så det är ingen idé att kämpa mot den, det är bättre att kämpa med den! Lätt att glömma det när den trotsar...



Oldboy
1952 • Danderyd
#7
28 april 2017 - 21:36
Gilla 
För länge sedan slog jag i knät i jobbet, hade ont i flera veckor och sen upptäckte jag att jag fick ont i knät efter några hundra meter när jag började springa igen. Efter två km gick det över men efter rundan kändes knät varmt och lite svullet. Förstod att det inte var bra, till slut gav jag upp, med sorg i sinnet. Cykla gick bra men två mil snabbt kändes som löpningen.
Efter ett år fick jag till en undersökning hos en duktig knäspecialist, hittade ingenting, sen gick han in med titthålsteknik och tittade inuti leden men fortfarande inget utom normala åldersförändringar (skrovlighet).
"Fortsätt att träna" sa han "det där kommer bara att bli värre med åren men så länge du är stark är det inga problem, musklerna stabiliserar knät. Om musklerna blir svaga kommer du att få ont."

Jag fortsatte att cykla till jobbet och allt möjligt. Efter sådär 5 år märkte jag att det inte gjorde ont när jag sprang till bussen. Det var borta helt och hållet. Smög igång löpningen, var försiktig i flera år med att bara springa på skogsstigar osv. Småningom accepterade jag att skadan var helt läkt, kunde komplettera Lidingöloppet med maraton och där är jag idag. (Sen har komplikationen förmaksflimmer tillstött för nåt år sen som begränsar hur jag kan springa men än funkar det någorlunda.)

Med detta vill jag bara säga att det som verkar vara kroniskt kan självläka om det får tid på sig. Om man inte håller på att reta smärtan. Sen beror det på vad det är, somliga skador kan man behöva träna bort trots att rehabträningen ger en del smärta. Men kan man hitta stärkande övningar som inte gör ont är det klart att föredra förstås.
Lars Lindefelt
1958 • Borlänge
#8
28 april 2017 - 22:41
Gilla 
Jag tränar på gymmet för att bli stark och stabil, kör mest övningar med fria vikter. Bästa sättet att hålla skador i schack är att träna så tung styrka som möjligt.
1973 • Växjö
#9
30 april 2017 - 12:44
Gilla 
Svårt att säga, men efter olika problem jag har haft genom åren har jag konstaterat att det är ganska sällan felet sitter exakt där man har ont utan att det brukar bero på att man är för svag i någon helt annan muskelgrupp som balanserar upp. Sen finns det ju andra sjukdomar som till exempel den cancern jag nyss tagit mig igenom där man inte har något annat val än att genomgå kirurgi och annat. Hoppas dock att du hittar nåt som gör att du kan komma tillbaka i rörelse. Jag har precis sprungit mina först 2 km sen min cancer sabbade planerna, jobbigt som fan, men nu är jag på väg tillbaka. Lycka till.
Walker67
1947 • Växjö
#10
30 april 2017 - 20:57
Gilla 
Nu är jag mycket äldre än du, Frida, så min erfarenhet kanske inte är tillämplig på Dig, kanske mer som Oldboy. mao det behöver inte vara kört.
Våren 2015 började jag få ont i mitt vänstra knä och det blev värre efter varje löppass, så i juni linkade jag fram. Höll upp till september och gjorde ett nytt test med negativt resultat. Tränade dock vidare med det jag kunde även om det gjorde lite ont och sprang inne-DM 3000 m i januari och tog ett silver i min åldersklass i "mitt sista lopp" Hade ont efteråt, men det var det värt. Fortsatte att träna det jag kunde dvs gång, cykel o rullskidor/inlines under hela 2016, ibland lite bättre, ibland lite sämre.
I julas blev jag mycket sämre i mitt knä efter backträning med stavar och tvingades att äta Alvedon för att kunna sova om nätterna. I början av 2017 var jag deprimerad, då jag började inse att träning/tävling var slut för min del. Träningen blir en del av personligheten och det är smärtsamt att tvingas inse att det är finito.
Jag beställde tid på vårdcentralen i början av februari och några dagar före kändes det bättre i knäet. Efter en noggrann undersökning kom jag överens med läkaren att vi skulle vänta med röntgen tills det blev sämre.
Det blev inte sämre utan förbättringen fortsatte, så jag kunde återuppta träningen igen och träna skidor obehindrat (blev 4:a i veteran-SM i mars). Jag har under hela tiden druckit en mugg nyponthe och en tablett Movo varje dag och i januari återupptog jag intaget av två tabletter Friggs Omega 3. Kan det ha hjälpt till i rehabiliteringen av knäet ? (jag vågar inte sluta med dem igen)
Sista tiden har det känts så bra att jag igår testade att springa och visst kändes det i knäet ibland under de 5 km jag spring. Sista 200 m lade jag märke till en sak och det var att om jag försökte att luta mig åt vänster kändes det nästan ingenting (har en svag högerlutning av kroppen)
Vad kan du ha för nytta av min "berättelse" ?
Svar: testa egen behandling, analysera din löpstil och att det behöver inte vara kört !
#11
1 maj 2017 - 15:36
1 Gilla 
Tack så mycket för alla råd och berättelser det är verkligen inspirerande att höra om alla era resor. Det har gett mig lite mer motivation att orka med detta och att fortsätta att sträva mot att en dag kanske kunna springa och sporta igen.

Andreas, vad härligt och bra gjort av dig att du är på väg tillbaka efter en så jobbig upplevelse med cancer!

Jag önskar er all hälsa och att det går åt rätt håll för er alla! Tack igen!
Walker67
1947 • Växjö
#12
2 maj 2017 - 14:29
Gilla 
Frida, hurdan benkonstruktion har du, ko-, rak- eller hjulbent. Vid det sista rekommenderar jag att undvika vridstyva skor, som av någon anledning frestar höftleden mer än en sko, som är flexibel häl-framdel.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.