En marathon bara sådär?

Vi har en trevlig grupp löpare här i Växjö som kallas Växjö Ultralöpare. Jag är ingen ultralöpare, men tempot på deras träningsrundor passar mig så jag brukar haka på ibland. Idag var det utlyst att springa en mara runt Växjö.

Jag sprang en dryg mil igår och min högerfot minns “gnisslar” fortfarande efter min Stockholms mara så jag hade inga som helst planer på att följa med gänget runt hela distansen idag. Tillsammans med en annan Teleborgare anslöt jag till gänget när de passerade i närheten. Och vilket gäng det var. Räknade inte, men det var kanske tjugo löpare. Sällsynt att ha så mycket sällskap på en träningsrunda. Det var en hel del nya ansikten för mig som jag såg fram emot att bekanta mig med under rundan.

Till min förvåning så hölls det tempo mellan 5:00 och 5:30 inledningsvis och jag var seg la mig i bakre delen av klungan. Ganska snabbt kände jag av obehaget i vänster bröst/armhåla. Så det var med visst besvär jag hängde med första två kilometerna. Efter det släppte bröstsmärtan och då kände jag istället av obehaget i vänsterhålfot som jag alltid brukar få av mina Altra KingM . Efter fem kilometer kom vi fram till sundet. Tempot låg runt 5:40. Jag hade hittat rytmen och det flöt på för mig. Då utropades att det skulle göras ett stopp för frukost. Jag hade alls ingen lust med något stopp då så jag sprang helt enkelt bara vidare. Det kändes rent allmänt bra efter en liten stund kände jag också att skoobehaget avtog. Det kanske går att springa in skorna?

Jag hade planerat att vika av hemåt ett par kilometer längre fram, men nu vaknade tanken på att jag kanske skulle fortsätta och testa hela varvet. De skulle säkert komma ikapp mig om en lite stund. Eller så kanske de skulle ha en lång paus och inte hinna ikapp mig innan jag sprungit bort mig där jag missat i mina tidigare försök.

– Nä, inga dumheter, nu viker jag av, tänkte jag bestämt, tog en selfie och vek av upp mot Bäckaslöv. Efter några hundra meter såg en tjej som gick en bit framför mig på grusvägen. Strax satte hon iväg i högt tempo med gasellsteg. Efter något tiotal sekunder börja hon gå igen. Efter ett par sådana intervaller passerade jag henne och kom in i Bokhultet. Eftersom jag var nära Kalahöjden bestämde jag mig för att köra ett varv där.

Har aldrig sprungit Kalahöjdenvarvet med en mil i benen så jag bestämde mig för att testa att pressa på i uppförsdelen. Kollade aldrig klockan när jag sprang, men ser nu i loggarna att jag lyckades pressa mig till 4:45 min/km och till 391 watt som mest. Efter det tog jag det lugnt och sprang de sista fyra kilometerna hem i sexminutersfart tills jag kom till korta branten hemma. Pressade mig på sista fyra hundra hem och gjorde ett av mina fem bästa resultat på det segmentet.

Det känns överlag rätt bra nu. Två dagars stabil löpning i rad och 13 kilometer i tvåkronorströjan betyder att jag pyntar in 26 kronor till till Cancerrehabfonden idag.

Den här gelen har jag burit med mig i många lopp och inte vågat äta. Jag gjorde slut på den när jag kom hem. Den var ganska god. Smakade mer godis är den syntetiska smaken som energidryck brukar ha.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.