Jag hatar intervaller

Det får vara hur nyttigt det vill, men det finns inget jag tycker är roligt med intervaller utom när de är över.

Definitionen på idioti är att upprepa något som är dömt att misslyckas. Att springa intervaller är inte långt ifrån idioti för mig. Det sitter så djupt rotat i mig att det är nästan helt omöjligt att inte ge max. Därför får jag lätt ångest inför och blodsmak på slutet – före varje intervall, varje gång.

Jag har varit väldigt seg i låren sedan BackyardUltran i lördags så planen var att jogga lite lätt idag. Vid lunchtid blev det klart att Alivia sponsrar så det första tjugo tröjorna för Växjö Marathon kommer att säljas 150 kronor billigare. Så jag behövde berätta för Andy att vi skulle ändra i inbjudan. Eftersom han skulle vara på klubbens pass passade jag på att jogga dit och växla några ord med honom. Sen började gruppen springa åt samma håll som jag skulle hem. Så jag hängde med och utan att jag hade tänkte det stod jag i elljusspåret där det skulle springas intervaller i backe.

Låren var tunga, men jag tänkte att jag kunde följa med runt i spåren i den sista gruppen med de äldre herrarna och ta det lugnt. Jag la mig sist i gruppen och konstaterade till min förvåning att det inte gick så sakta som jag hoppats längst bak. Cirka 4.45 min/km i uppförsbacken. Två varv i den. Sen skulle det sträckas ut och springas 1200 meter lite snabbare. Jag sträckte ut steget och gled fram ganska skönt trots mosiga lår. Tog inte i överdrivet, men kastade en blick på klockan och såg pace 3:45 i den lättsprungna delen. Det gav en liten kick till att fortsätta pressa. Plockade den ena efter andra och korsade med blodsmak mållinjen som trea. Så gick det med planen att ta det lugnt.

Andra varvet upprepade samma mönster med ännu stelare ben så jag lyckades inte plocka in lika många på slutet och korsade mållinjen som femma i gruppen. Intervaller är äckligt. Jag kan inte låta bli att pressa mig oavsett förutsättningar. Det är så betingat inpressat i ryggraden av skrikande hockey och innebandycoacher i min ungdom att det alltid väcks till liv att jag minsann inte får slöa och vara bland de sista.

Sen joggade jag hem och konstaterade att jag sprungit 11,5 km idag. Det var både mer och intensivare än planerat. Så det blir 24 kronor till CancerRehabfonden igen.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.