Transvulcania 2018 – min upplevelse

Att springa ovan molnen är fantastiskt. Vyerna på La Palma tar andan ur en. Vulkansidorna är då och då hiskeligt branta. 75 km är inte den relevanta siffran för den här tävlingen. Det handlar egentligen inte heller om antalet höjdmeter, utan om hur de är fördelade. Transvulcania är helt bananas.

Jag och Carl-Emil hade möjlighet att åka upp och springa lite runt öns och banans högsta punkt dagarna för tävling och det var fantastiskt. Tänk att springa omkring och bara njuta. Det var skönt att få viss kännedom i hur banan ser ut och att uppleva storlek på grus och stenar, ledmarkeringar och annat.

Dagarna på hotellet, före och efter tävlingen var roliga. Hotellet invaderas av löpare från hela världen, alltifrån proffsen med Ida Nilsson i spetsen till motionärer som vill ta sig i mål innan portalen plockas ner.

Stämningen vid Faro di Fuencaliente var intensiv. Det enda jag kan jämföra med är starten vid Ultravasan, och kanske Berlin maraton 2010 då jag inte hade en aning om vad som låg framför mig. Nu visste jag ganska väl, inte minst från att 2017 då jag hjälpte Malin att förbereda sig inför loppet, hur banprofilen såg ut. Uppåt från fyren och stranden i 16 km för att nå 1800 höjdmeter från start. Det är ju ingen vertikal kilometer men vi tuggade oss uppåt så sakteliga hela tiden. Det blev aldrig trångt utan jag kunde välja min egen fart överallt, vilket inte innebar att jag sprang om folk hela tiden. Där det är brant är det bara att falla in i ledet och knata på. Kände mig stark och kontrollerade fart genom att tänka att den här farten ska jag kunna hålla i en timme och ändå kunna fortsätta springa när terrängen ändras. Det fungerade bra.

Passagen genom första byn Los Canarios hade jag hört talas om. Det var ännu bättre. Så mycket folk! Så mycket väsen! Helt fantastiskt. Svårt att hålla känslorna i schack och tempot nere.

Strax efter Las Deseadas börjar den första utförslöpan. Den går genom fuktig skog på mjuk relativt bred stig ner till El Pilar. I El Pilar går de som springer halvmaraton senare på dagen i mål så för oss är detta en helt överdådig vätskestation. Mycket folk och hög musik och när man kommer dit har det gått lätt ett tag och man känner sig som stålmannen.

När klättringen upp till Pico de la Nieve börjar känns det faktiskt rätt kul. Vi har nämligen då tappat 400 höjdmeter för att kunna ta 600 nya. Det var svårt att inte tänka att utförslöpningen var onödig, man tappar ju höjd i strävan upp mot banans högsta punkt. Utförsbackar blir förlust och höjdmeterskuld. Ungefär vid 1800 höjdmeter började jag nu känna mig orkeslös. Det var helt enkelt så att jag hade haft fel om hur höjden skulle påverka mig. När det lutade emot, vilket det gör nästan hela tiden så hade jag inget tryck alls i benen. Från stationen vid La Nieve finns loppets enda obanade del. Rakt upp i fallinjen i 15 minuter. Jag och de runt mig tittade på varandra och skakade på huvudet.

Väl uppe på kammen så har man nått den del av berget som är lätt att uppfatta som just den gigantiska krater det är. Kratern är verkligen stor, eller var. Den västra delen av kratern har ramlat sönder och blivit ersatt av ett litet slättland mellan berget och kusten. Löpningen på kammen är dramatisk, stigen är ibland smal med stup på ena sidan. När molnen skingrar sig är utsikten magnifik. Ibland såg jag Teide på grannön bakom mig, vid andra tillfällen hamnen och byarna nere vid havet.

Det regnade nog inte en enda gång men blöta blev vi ändå. Visst har jag upplevt att moln kan kännas våta, men nu när vinden tog i på vissa ställen och tryckte molnen genom de krumma tallarna stod vattnet ut som kvastar på läsidan om träden. Blöt utan regn, och ganska kallt emellanåt.

På den höga höjden på kammen flödar stigen fram till högsta punkten, där rymdobservatorierna finns. Banan går över en liten parkering och jag kände igen stigarna från min och Carl-Emils lilla rekogniseringsrunda några dagar tidigare. Efter någon kilometer börjar det gå utför. I början inte så brant, men snart ihållande nedåt och allt brantare. Vissa delar är väldigt tekniska med stora stenblock. En liten hussamling passeras och stigar och vägar, ibland med asfalt, byter av varandra under nån timme. Under detta tilltog smärtan i mina fötter. Några punkter under fötterna protesterade högljutt vid varje fotisättning. Jag tog placeringar hela vägen till högsta punkten men nu blev jag då och då omsprungen. Utförslöpan blir till asfalt, brant asfalt. Nu protesterade låren. Fötterna och låren sa upp sig. Jag kände mig som en cykel utan bromsar och lufttomma däck. Försökte ändå rulla på nedför för att låta tempot vara anständigt. Men faktiskt, jag gick där det var som brantast. Sista kvarten ner till hamnen går på en stenig serpentin, ner för den höga klippan som slutar i havet eller strandremsan. Omsprungen av pigga spanjorer, främst, som manade på mig. När jag kom ner på platten och skulle bort till passeringen i hamnen så kändes benen okej igen. Där rann jag på rätt bra, låren avslappnade. Vid kontrollen passerade jag nog sex-sju löpare som stod och drack. Fick energi av speaker och publik som hejade.

Rätt snart hamnar vi i Barrancon, flodravinen som är torr utom vid skyfall. Lös grus och ökenkänsla, lätt uppför. Nu tog jag placeringar igen. Skönt. Efter några kilometer ska vi uppför klippsidan till stan där målet ligger. En som gått segt i ravinen sprang om mig på asfaltenserpentinen upp till platån där staden ligger. En annan stod och spydde vid vägräcket. Jag erbjöd honom vatten. Han tackade nej och sa att funktionärer var på väg. Min förvånade blick gjorde honom nog lite ledsen. Med bara ett fåtal kilometer kvar ringer man inte efter en bil, om man inte är oförmögen att röra sig och det är för kallt att stå eller gå. Inget av det stämde. Han kunde stå och spy, då kan man gå mot mål, i alla fall efter en liten stund. Jag hoppas de fick honom att fortsätta.

Nu kommer man in bland husen och breda tomma asfaltgator leder mot centrum. Publikmängden ökade efterhand och folk satt utanför caféer och barer och skrek. Det var superhäftigt. På upploppet blev jag nog bara passerad av en person, en kvinna som jag noterat nere i hamnen. Jag hade inte en chans att öka farten och åka med efter henne. Bestämde mig för att njuta och kunna minnas upploppet. Glad och stolt men förundrad över hur dåligt jag klarade utförslöpningen.

Transvulcania har en bana som går uppför i fyra mil sedan nedför i tre för att avsluta med en halv mil uppför igen. Jag fixade uppförslöpningen fint. Jag törs påstå att för den var jag så väl förberedd jag kan vara med mina tidsmässiga och det småländska landskapet förutsättningar. Men utför? En tjockare sko än de Altra Superior jag sprang i hade möjligen minskat smärtan i fötterna något men känslan hade varit sämre. Så jag hade rätt skor. Energiintaget fungerade, salt och vätska också. Vid något tillfälle mitt i loppet kissade jag lite för ofta under ett par timmar men det fick jag ordning på.

Det är en lång och bökig resa till La Palma, men för de som springer är det värt besväret. Hundrafalt. Ett fantastiskt lopp och arrangemang, en bana som är superspeciell och en totalupplevelse som är så stor så stor. Jag är så tacksam för att mitt 2018 innehöll Transvulcania, och att Carl-Emil var med som hade erfarenheten från 2017 i bagaget. Men främst för att min son och min dåvarande sambo var med. Tacksamhet sammanfattar det jag tar med mig från kanarieön La Palma. För min son, för min kompis, för att jag fått springa på en av de vackraste platser jag sett, för att jag fick bli riktigt trött, för att jag blev lite kunnigare om utförslöpningens vedermödor. Och för att det är minnet av dagarna i Madrid och på La Palma som jag för alltid kommer ta med mig från det som blev mitt sista halvår tillsammans med Antons mamma. Jag önskar henne allt gott i livet.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons