Löpåret 2018 - La Palma, Grekland, Skåne

Mitt femte år som ultralöpare blev det märkligaste löparåret jag upplevt. Kanske inte bara löpmässigt. Redan i maj 2017 kom Spartathlon att bli mitt huvudmål. Framåt höstkanten bestämde jag mig för att Transvulcania var något jag skulle springa 2018. Sedan passade SM på 100 km bra i min träningsplan. I december 2017 satt jag och Carl-Emil och planerade för att springa Kungsleden. Vilket år det skulle kunna bli!

Ryckig träning

Jag var rätt trött i januari och i februari. Arbetet slet på mig och jag fick använda min allra bästa övertalningsförmåga för att få ut mig i löparskorna. I slutet av 2017 tränade jag styrka med Daniel Evaldsson på Natural Fit vilket gav mycket. Tyvärr lyckades jag inte riktigt koppla ihop det till ökad löpkapacitet förrän framåt april. Men hela 2018 fanns det ett underhåll av min ökade maxstyrka och bålstabilitet som gav ett större självförtroende vid högre ansträngningsnivåer. Från februari ökade träningen efterhand och juni, juli, augusti blev rätt stora månader, 38-57 mil. Efter september sprang jag lite men löptränade egentligen inte alls förrän det närmade sig jul.

Året som helhet kom att innehålla lika många löpmil som 2017. En viss känsla av besvikelse ger det. Jag vet att mängd biter på mig, jag blir bättre av att springa mycket och har hittat tempopass som det kvalitetspass jag kan använda för att lära mig att springa avslappnat i högre tempo, orka och våga bibehålla mängd och hålla mig skadefri. Kortare intervaller, upp till 6-7 minuter går för fort och sliter för mycket. Fem gånger tio minuter, tre gånger tjugo, åtta till tjugo km i maraton- eller halvmaratonfart och liknande har gett större kontroll och ökade marginaler till tävlingsfarter på ultradistanser.

Stora utmaningar

Transvulcania är en utmanande bana med fyra mil uppåt och tre mil utför. Svårt att förbereda sig för i Småland. Bitvis är den lösa vulkansanden besvärlig. Jag gick starkt uppför. Tog placeringar hela vägen upp till högsta punkten. Altituden känns lite grand under den halvtimme man är högst upp på kanten av kratern. På vägen ner tappade jag placeringar. Smärtan i fötterna och framsida lår var brutal. Känslan var att bromsarna och hjulen hade ramlat av. Loppet tog ut allt jag hade men som det ofta är åkte jag hem med känslan att nu när jag vet hur banan ser ut skulle jag kunna och våga plocka i alla fall en halvtimme till.

SM på 100 km var den första långa tävling jag sprang. Det var 2013. Jag ville komma under tio timmar men hade egentligen ingen aning om vad som skulle hända efter fem, sex timmar. 2018 var det dags igen. Det skulle ge en period med mer fart i träningen i maj och juni och siktet sattes på 8.20, drygt en timme bättre än resultatet från 2013. Tre dagar före SM bestämde jag mig under ett pass på 45 minuter som skulle gå med lätta steg strax under tänkt tävlingsfart för 8.20. Men passet rullade på mer än 30 sekunder snabbare per kilometer. Jag ändrade målsättningen till sub-8. Det gick bra. 7.57 och en bronsmedalj. Dessutom kom det under hösten en inbjudan till ett landslagsläger! Svår tanke att vänja sig vid.

I augusti gav jag och Carl-Emil oss iväg till Hemavan, knöt skorna och sprang iväg mot Abisko. Målet var åtta dagar, sova i stugor, skaffa mat på vägen och både njuta, anstränga oss, uppleva storslagen natur och mäta oss med den tekniskt krävande terrängen. Det var större än jag vågat hoppas. Allt blev liksom mer än jag trott. Vackrare, jobbigare, roligare, fler mer spännande möten än jag trott. Kort sagt helt fantastiskt!

Årets riktigt, riktigt stora utmaning var ett lopp som brukar gå grekisk sensommarvärme, mestadels på asfalt och över ett berg strax efter mitten av den nästan 25 mil långa rutten.

Magisk besvikelse i Grekland

Spartathlon 2018 är det överlägset största lopp jag ställt mig själv inför. Jag var väl förberedd fysiskt. Jag var inte rädd för distansen, men osäker på allt. Tillsammans med GoBrave grejades resan. På Kastrup träffade jag Danmarks bästa 24-timmarslöpare som lärde mig ett nytt begrepp – sammanbrottsfart. Hans komparativa fördel menade han var hög sammanbrottsfart. Han hamnade på samma hotell som svensklägret. Mina erfarenheter från Grekland behöver jag formulera i större detalj en annan gång men i korthet: Spartathlon är helt magiskt. Banan är ful, organisationen i många avseende rätt dålig, maten lämnar en del övrigt att önska. Men hela upplevelsen är helt fantastisk. Jag sprang jättebra, energi in, fin stämning, humöret på topp och fin rörelse. Jag och Anders Hellner hade sällskap en bra bit in i ovädret. Jag passerade mina dropbags med regnkläder och annat innan regn och blåst började och lämnade därför allt och malde på i tron att ovädret skull hålla sig någon annan stans. Snart började det regna, snart började det blåsa. Efter 12 timmar var jag så kall att jag skakade trots att vi sprang under 6.00-tempo. Efterhand ökade vi farten för att försöka få upp värmen. Fram till stationen vid 140 km sprang jag stundtals ner mot 4.20-fart. Det går inte, när man har 12 mil kvar. Jag frös hur fort jag än sprang och lyckades inte lösa problemet, ens med hjälp av sopsäckar som skydd. Jag gick in i baren och tog av mig alla kläderna. Där fanns Ivan, snart kom Anders. Vi klev av allihop. Orkan kombinerat med ultralöpning blev för mycket för mig. Väl hemma insåg jag att jag inte sprungit en kilometer sedan i januari utan att tänka på Grekland. Jag var trött. Och resten av livet kom ikapp mig. I oktober och november sprang jag inte så mycket. Spartathlon ska jag ge mig på igen 2020. Det kommer bli magiskt, varmt och torrt.

Att spänna bågen och ge mig på svåra saker är en del av vad jag är. Utan att träna på två månader åkte jag till Tjörnarp för att försöka slå det gamla banrekordet på 50 km. Det gick inte, förstås. Jag höll ihop det, och farten i drygt 25 km, sedan tappade jag 20 minuter på andra halvan. Det går inte att springa fort utan att träna.

Känslor och prestation

Den dominerande känslan efter 2018 är en svag besvikelse. Vilket är besynnerligt. Transvulcania gick ju bra, men påminde mig om fysiogegrafiska(?) svagheter. SM100 gick som tåget, Kungsleden gick som smort, Spartathlon sket sig på grund av väder och dåliga materialval. Tjörnarparen och Sylvesterloppet i Hovmantorp gick som man kan förvänta sig, helt okej enligt de förutsättningar jag gett mig. Har jag blivit en bättre löpare under 2018? Ja, det har jag, men kanske inte riktigt kunnat låta bli att känslor runt privata relationer och arbete påverka med vilken energi jag ägnat mig åt att vara löpare. Och då menar jag både tidsmässigt och vilken inställning och känsloläge jag befunnit mig i under träning och tävling.

För att prestera riktigt bra behöver jag vara helt fokuserad, att orka tillåta mig att vara här och nu. Det har varit svårt av minst tre skäl. Alla tre är på väg mot stabilare lägen, men ett av dem kommer troligen att gunga ordentligt innan det blir bättre.

Coachande roll

Under 2018 har jag dragit ner på mitt engagemang som löpledare. Klubbens träningar tar andra hand om även om jag är med ibland. Som tävlingsfunktionär har jag arrangerat Växjö marathon, Växjö halvmarathon som hade premiär i september och Göteborgsvarvets seedningslopp. Jag var med och funktionärade på GAX i juli. Att medverka i löpararrangemang är väldigt roligt. Som coach har jag hjälpt till vid två tävlingar. Den ena gick bra. Det var i Täby i april då Malin sprang 100 miles. Jag pacade en stund för Ellen och Öyunn och såg till att Malin hade effektiva varvningar fram till att jag fick springa med henne. Det blev några mil det där dygnet och Malin gjorde det storartat. Hon är urstark. På PRT kom årets största underprestation. Jag gjorde ett dåligt jobb som coach, vi planerade alldeles för dåligt och det hände saker under loppet som störde Malin vilket jag hade kunnat undvika. Helt enkelt skitdåligt presterat av oss. Stolta men missnöjda. Vi lär oss av våra misstag och tar nya tag.

Löpåret 2019

Jag ska försöka undvika långa resor under kommande säsong. Bosön i februari, Skövde, Nässjö, Ljungskile och Österlen i juli, Borås och eventuellt Oslo. Bortsett från Bislett, om det nu blir något där så kommer jag inte springa något längre än 100 km. Några 6-timmars blir det. En del energi kommer läggas på att arrangera tävlingar, en helt ny på Växjö-stigar och så PRT i december. Det ska bli kul!

Gott nytt löpår!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons