High Coast Ultra 2016: Från antiklimax till katharsis

Upptakt

Okej. Fjolårets HCU slutade med ett dråpligt DNF efter 105 km; totalväggade i sista stigningen innan Fjärdbotten, fick kognitionsproblem och hallisar, och tävlingsledare Örjan fick köra mig de sista 4 km till Fjärdbotten (vilket han gladeligen gjorde mig påmind om vid årets nummerlappsutdelning :)). Så, i år hade jag tänkt revanschera mig och hade satt HCU som årets primära mål. Tyvärr åkte jag på en inflammation i "gåsfoten" (enligt min egen internetdiagnos) efter TEC100 och fick istället för backträning fokusera på rehab; promenad, lufsande, styrketräning och motionscykel. Innan starten i lördags hade jag sålunda 12 mil "löpning" i benen från den 18 april. Och inget backpass. Tisdagen innan loppet körde jag ett längre testpass (20km i Ursvik) för att testa knät; hypokondrikern i mig sa att knät gjorde ont och jag övervägde att ställa in. Efter en hel del velande, pacer var bokad, familjen inställd på att åka, så tänkte jag att en helg vid Höga kusten kan vara skönt, särskilt med tanke på en mödosam flytt helgen innan. Jag surade hela resan upp och upprepade för mina medresenärer att jag troligtvis skulle vända efter 1 km, möjligen ta mig till första matkontrollen, och att jag genom ett mindre mirakel skulle kunna promenera fram till Skuleberget.

Loppet 

Sist i starten

Så, när starten gick hade jag redan nått antiklimax, nu kunde det bara bli sämre. Eller bättre. Min strategi för att spara på knät var av inverterad art; att springa uppför och gå utför. Inte helt bra om man vill hushålla med energi. Jag malde på och självklart kunde jag inte låta bli att springa utför, åt och drack bra, och vips så var jag framme vid Skuleberget. Två felspringningar (ca. 1km extra), annars "a walk in the park" utan knäproblem. Efter klädbyte och fotsmörj lämnade jag Skule i sällskap med två andra löpare. Dessa lämnade mig rätt snart då de körde på friskt uppför. Fram till Nordingrå blev det solokörning. Kom ihåg backen upp till Mäjasjöns fäbodar från förra året (knappa 2km!) och bestämde mig för att springa hela vägen upp. Gick fint. Tror det var här någonstans jag lyckades blöta ned fötterna och började få problem med fotsulorna. Strax innan Nordingrå gick jag ikapp en av herrarna som jag hade gått ut med från Skule, han hade fotproblem men kämpade på. Den andre satt och ölade i Nordingrå när jag kom fram. Tror båda två klev av där. Nordingrå är min absoluta favoritkontroll; underbara funktionärer och välfyllt matbord, och dessutom brukar mina hängivna familjesupportrar dyka upp där. Efter rejäl påfyllning med korv/mos/räksallad/öl och klädbyte satte jag iväg igen.

Fortfarande förvånad över att knät fungerade. Inser att jag hela tiden säger till mig själv att "den här sträckan måste ha varit den värsta, nu blir det säkert lättare". Men det blir bara värre och värre. Nordingrå--Fjärdbotten börjar fotsulorna bli ett riktigt gissel; jag känner hur blåsorna fyller varenda frisk yta på fötterna. Dessutom lyckas jag med konststycket att slå i vänster stortå säkert tjugo gånger och svordomarna tilltar i tonhöjd och snuskighetsgrad. Vid Nordingrå är den blå och i Fjärdbotten har den lossnat. Under den här sträckan tar låren slut, vilket kanske inte är så konstigt i och med all utebliven backträning. Först blir det problem nedför, sedan även uppför. Klarar sista stigningen innan Fjärdbotten där jag väggade i fjol. Nedstigningen blir måttligt rolig. Framme i Fjärdbotten väntar mat, familjen, och en huttrande pacer. Kommer in samtidigt med en annan löpare (Fredrik?) men han ser så pigg ut så jag försöker inte ta rygg på honom. Sista etappen kan jag knappt kommentera, det var troligtvis det jobbigaste jag har gjort, vilket syns på farten. Klappersten, klappersten, backe, backe, blåst, blåst. Men, strax efter kl. 20 gick jag något oväntat i mål, efter en mäktig slutspurt uppför sista stigningen.

Slutsats

Tror problemet med fotsulorna beror på sulorna i skorna (Brooks Glycerin 13). Såg när jag kom hem att de hade veckat sig av vätan. Borde ha testat dem i ett rejält regn innan. Låren; träna mer. Mat; fortsätt med tailwind, fulsocker (japp och bounty) och jordnötter, det tycks funka. Och mina sömnproblem som jag alltid haft efter lopp har upphört sedan jag började med extra magnesium.

Kommer tillbaka nästa år. Tack alla för ett varmt, familjärt, vackert och särdeles smärtsamt arrangemang. 

3 kommentarer till inlägget

1944 • Västerås
#1
20 juni 2016 - 18:17
Vilken resa!
1970 • Nordingrå
#2
22 juni 2016 - 15:33
Grattis till en fantastisk prestation Anders!

Nästa år lovar jag att påminna dig om detta loppet och inte loppet 2015... ;-)
1973 • Solna
#3
24 juni 2016 - 08:05
Tack Örjan. Låter bra, vi ses nästa år.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.