Halvmara...

Tror inte det är av misstag som marathon kallas för maror... Nästan 22 km ska springas... av mig... snart.... Efter en vår av katastrofalt lite träning p.g.a flytt och mycket jobb, följt av halsinfektion och feber. Illa planerat. Men, skam den som ger sig, som det så käckt heter. Jag SKA springa! Både tjejmilen OCH halvmaran. Bara för att. Och för att ska jag någonsin springa en förbannad halvmara ska det vara samma år jag fyllde 45. Mitt i livet, säger vi. Vi är sega i min släkt, jag räknar med att bli minst 90. Om inte annat, så för att reta gallfeber på dottern och eventuella barnbarn, heheheeee. 

Well... träningen fortsätter, let`s do this!

1 kommentarer till inlägget

Susanne Diez
1970 • Norrtälje
#1
8 september 2015 - 09:07
1 st Tjejmilen avklarad. I euforiskt tillstånd! Stark, glad och på godkänd tid. Ensam, inga löparbuddies som ställde upp. Skitsamma! Med en mycket väl godkänd sambo som sherpa var det både roligt och smidigt att genomföra loppet. Nu är det nedräkning till halvmaran... En.Halv.Mara.... Mmm.... Jag önskar såååå att jag var en sån som brann för löpning, men icke. Det är skönt ibland (i lördags, t.ex) en jävla pina för det mesta, men jag GÖR det! Det är en sjuklig hatkärlek till det här med att springa. Jag VILL att det känns, att det gör lite ont. Tröskeln innan jag kommer ut är så hög att jag får ladda med isyxa för att ta mig över. Men sen... 5-6 km in i passet. Då! Då händer nåt. Kroppen liksom flyter med bara. Sen en liten dipp vid 12 km, sega, sega sig igenom... 13, 14, 15 km, check! Sen vet jag inte.... Har aldrig sprungit längre.
Nu är det löpvila tills på lördag. Det.Ska.Bli.Mycket.Intressant....Mycket!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.