Ett nederlag till

Det gick åt helvete!!! Efter en stressig vecka kom jag till start i Örebros Vänern runt till en grupp som var för stark för mig. Det började ändå ganska bra, även i motvinden, väster ut mot Degerfors. Det var en ganska liten grupp på 13 personer och de flesta verkade ivriga på att visa kapacitet. De första milen körde jag bakom några som förde i knappa minuten i ett tempo som passade mig bra.
Men så efter ett litet stopp hamnade jag bakom några som höll ett högre tempo mot vinden i ca. tre minuter var. Vi körde två och två och hade då bytt varv så att inre ledet gick fram, vilket fungerade alldeles utmärkt med motvind snett från vänster. När det så blev min tur kände jag mig stark men insåg efter två minuter mot vinden i ca 29-30 km/h att detta måste räck om det här ska hålla för mig.
Och så, efter ca en och en halv timma kom vi, på rak väg in i lä av skog och siktade en klunga några hundra meter framför oss och farten började trissas upp.
Jobbade själv för att inte tempot skulle sjunka när det var min tur men strax innan det var dags för omkörning började jag tappa så att klungan fick hålla igen. Ett par km senare, efter omkörning, var det vätskekontroll Degerfors.
Därefter var det lätt rullning genom Degerfors innan det bar det iväg uppåt. 70 höjdmeter på 3 km (kollat efteråt). Insåg för sent vad som komma skulle. Här fanns inte tid jobba sig in i backen. Tåget gick nu så det var bara att intensiv-jobba direkt med en explosivitet som jag inte äger. Det var minst 300 meter kvar till krönet när jag tog tvärslut.
På dom där sista metrarna informerades jag av två olika kamrater om att man kunde byta grupp och om att jag satt minst två centimeter för lågt.
Med några hjälpsamma knuffar i ryggen av gruppledaren hängde jag sedan med längst bak, mot Kristinehamn. Följde vid ett tillfälle med fram i gruppen och insåg att det är betydligt lättar mitt i en klunga än i det alltid, mer eller mindre, ryckiga tempot längst bak.
Fick en rad av goda råd om hur jag skulle bete mig som jag för övrigt, just då, inte alls var mottaglig för. Backade tillbaka igen där jag tog beslutet att bryta. När så skedde hade vi cyklat 2 timmar och 51 minuter och avverkat 87,3 km Efter flera, mer eller mindre, lama protester var ordet ”tack” det sista ordet jag hörde när gruppen drog vidare.

Detta var den första delen i min bearbetning av detta nederlag. Det innebär också att jag kommer starta min sista Vättern-runda med en helt annan strategi än vad som var tänkt.
Utgångspunkten är nu att starta med ambitionen att ha kul och att jobba med helt egen kontroll över balansen mellan förmåga, rytm och ansträngning.
Jag avfärdar inte samarbeten under vägen men avstår nu helt från grupptillhörighet.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.