inte löpare mer?

Sent i somras ville inte knäna vara med på nån löpning längre. Det vänstra gjorde ont just under knäskålen och det är väl rätt säkert att det rör sig om hopparknä. Det högra är mer obestämt ont, inne i knäet. Det har funkat okej att springa, det är efteråt det har gjort ont. Sådär så att jag inte kan sitta på knä, framförallt inte på höger. Lätt magnetröntgen visade inga skador och jag HAR haft löpvila, väldigt länge. Försökt hålla lite kondis uppe med crosstrainer och cykel, men det är ju så trååååkigt. Eller hur, Coyntha? ?? Förra veckan sprang jag lite – och vet ni, det kändes okej efteråt. Inte helt smärtfritt, men mycket bättre än förut. Jag vill så gärna komma igång igen, vill ha löpningen som min ventil precis som förut. En stund att tänka, utan musik och ljud och ljus, bara ute i friskluften.

Det här händer när man förvandlas från wannabe-löpare till icke-löpare:

– Man får dålig kondis. Oj, så snabbt det går utför. Pust.

– Man blir lite rundare om rumpan och benen, för den där förbränningsträningen blir liksom inte av …

– Man blir irritabel och lätt folkilsk. Fråga min man.

– Man blir avis på alla som studsar fram överallt, med löpskor och röda kinder.

– Man känner sig utanför de vanliga kretsarna med löpare som man håller kontakt med, ”alla” tycks springa massor, överallt – och OJ vad de upplever grejer som jag inte gör.

– Man tycker rätt synd om sig själv. Självömkan deluxe.

Ungefär sådär.

Imorgon står 6 km på schemat. Jag längtar. Trots att det blir överjobbigt.

 


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.