Triatlonkarriären som försvann (igen)

 

Precis som muminpappan föddes Göte och Errol under särskilda stjärnor.
Ibland tänker vi att vi nog skulle gjort oss bäst som triatleter. Vi resonerar så här: Löpningen har vi ju. Detta är ju åtminstone halvsant. Visserligen börjar Götes benhinnor svullna så fort hen drar på sig springskor och Errol springer sällan, kort och långsamt men någon sorts jävla löpning får vi ändå till ibland.

Sedan ser vi framför oss allt vi behöver köpa och ta reda på. Cykelbyxor med inbyggd blöja, en trevlig simdräkt,trevlig badmössa i form av ollon, en bättre gps-klocka, dyr smalcykel och allt det där.Och tänk så gött när vi kommer att hänga på forum på internet och diskutera simtider och cykelskor. Och vi kan säga till alla vi känner att vi numer även är triatleter. Bara komma hem från jobb, ta upp cykeln ur källaren (för triatloncyklar står aldrig utomhus. Big no-no)och svepa iväg en mil eller tio en vårkväll. Men det är alltid så många hinder vi behöver ta oss över för att ens komma igång.

Götes cykelöde till exempel.

Göte ärvde en vansinnigt fin tantcykel av en vän till familjen som dog. Göte som aldrig haft en så fin cykel och var givetvis glad. Men ganska snart insåg Göte att imagen och självbilden skadades av den rejäla Crescent City cykeln och nämnde för familjen att hen eventuellt skulle sälja densamma och köpa en ny, sportigare och tuffare cykel. Men nä, det gick inte.

–Ska du sälja hennes cykel, sa Götes mamma med sprucken röst.

–Absolut inte, lovade Göte och cyklar fortfarande omkring på den döda tantens cykel av sentimentala skäl och för familjefridens skull. Drömmen om en orange Crescent världsmästarcykel med rött styre är för tillfället långt borta.

Även Errol kör tantcykel men av fritt val. Errol gillar inte cyklar utan fotbroms. Inte heller för många växlar, tre är preciss lagom. Inte heller lågt styre. Och pakethållare samt cykelkorg är absoluta måsten. Redan där är hen diskvalificerad från alla bättre Hipstersammanhang. Min tantcykel är min borg, säger Errol.

Simningen strular också till sig. Göte kan nämligen inte crawla. Att simma runt med rejäla bröstsimtag tar bort hela upplevelsen med den proffsiga våtdräkten. Att det dessutom tar 8 timmar att simma 1000 meter är ju inte heller optimalt. Nu jagar vi ju aldrig tider men det är ju trevligt om målet inte är stängt och nermonterat när en kommer in med friska, starka grodbensrörelser .

Errol kan crawla, åtminstone sin egen hemmagjorda crawl med vilken hen forsar fram runt bryggorna på stranden i Malmö. Det blir mycket stänk för pengarna. Fast sen är det det här med uthålligheten. Errol är född utan pannben och tycker det är asroligt att crawla i två minuter sen är det mest jobbigt och hen övergår till andra trix så som sälen och liten dvärg i cirkel.

Så nä, triatlonkarriären låter vänta på sig men snart, snart kommer den nog igång.

Löpningen har vi ju.

3 kommentarer till inlägget

Fredrik Lerjestedt
1972 • Floda
#1
4 juni 2014 - 19:19
Hahaha!!
Ulrika Nordlander
1971 • Sundsvall
#2
5 juni 2014 - 08:14
Snart så! Väntar på er debut! :-D
1984 • Malmö
#3
5 juni 2014 - 13:03
Vi med!!!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.