En utmaning så extremt som ett marathon.

Jag vill egentligen börja med att skriva "IN YOUR FACE!!" men jag sansar mig och tackar ödmjukast för omtanken. Att aldrig ha sprungit ett lopp och sen få för sig att anta en utmaning så extremt som ett marathon. Ja det är ganska idiotiskt. Att veta att man kanske kommer ta skada och att det finns en hel del risker med något så extremt som ett marathon. Ja det är omoget att föllfölja. Att endå genomföra en utmaning som pushar en själv extremt över gränserna trots en massa negativitet och dumförklaringar  - Ja, jag antar att det ligger i min natur.

Men vet du vad? Jag kan inte sansa mig, för jag är så jädrans nöjd. I MADE IT! så IN YOUR FACE (åter igen). Såhär gick det till:

När folk frågade mig: Är du nervös? Eller: Hur känns det? så ryckte jag bara på axlarna och svarade: Äh.. Jag ska ju bara ta mig runt!
Jag vart inte nervös. Jag hade en känsla av tomhet och jag kände liksom ingenting när jag tänkte på att jag skulle till Skövde och springa 6 timmars. Mina tankar gick mest åt hållet: "få det bara gjort", "det är inte så märkvärdigt", "äh jag ska bara knata på".
Jag tränade knappt någonting på hela veckan. Ett GRIT Plyo pass på måndagen och lite cykel på tisdagen, sen jobbade jag mest hela tiden. Jag kände av att jag vart lite småförkyld. Snorig och tung i skallen, men jag la ingen vikt i det över huvud taget, jag käkade lite mer och sov en hel del. Tills dagen D:

Jag vaknade upp pigg som en lärka klockan 05:40 och började lägga upp en strategi, visualisera en löparbana där 200 personer springer ikapp varandra och att jag var en av dem glada, pigga löparna. Och det blev också mitt driv; Vare sig jag gick/joggade/sprang eller kröp så skulle jag i varje fall göra det med ett leende på läpparna. Jag började göra i ordning uppladdningsfrukosten och kände att jag blev riktigt taggad. - Nu jävlar ska jag springa i 6 timmar!.
Frukosten bestod av gröt med smör och russin, ett glas juice, vatten, avokado och banan.

Mamma och Carina hämtade upp mig sen var jag tyst hela vägen fram till skövde.
Petri och Malin Hellberg mötte upp oss, och när jag såg Petri blev jag fruktansvärt nervös. Mannen som fick mig att anmäla mig, mannen som utmanade mig, mannen som springer bara för att det är kul (?!) - o gud vad jag avskydde honom ;)

Chip? Nummerlappar? Ombyte under loppet? Va?! Ja.. Jag måste erkänna att jag kände mig så malplacerad så det var inte klokt. Alla verkade veta sin plats och vart allting låg. Alla hade gjort detta hundra gånger innan, utom jag. Nervousiteten överflödade tills jag tog ett djupt andetag och samlade mig... Jasmine... det enda du ska göra är att springa.
Malin och Petri visste allt .. så jag hängde på fram till startlinjen - och där gick startskottet!

Banan var otroligt vacker, 1,4 km sol, grus, asfalt, raksträckor, liten uppförsbacke, någon nerförsbacke, en vattenpöl, mamma & Carina (Le nu när du springer förbi), coca cola, banan, sol igen, sportdryck, träd, le nu jasmine le!

Allt gick som på räls. Efter 10:e varvet kom Petri och Malin ikapp mig och då fick jag en klapp på axeln. Folket som sprang förbi slängde helt plötsligt upp en tumme i nyllet på mig, folk var inne i sig själva men det hindrade dom inte från att slänga ur sig "bra kämpat, lite till nu" "Bara två timmar kvar" "härligt jobbat!". Wow. Vilken underbar upplevelse! Men självklart gick det inte att hålla smilet uppe hela tiden.

Jag hamnade i en liten svacka efter 2,2 mil. Löpartekniken började fallera. Överkroppen var extremt framåtlutad, jag släpade fötterna jämns med marken utan att lyfta benen till ett ordentligt nedtramp och jag började känna att jag blev uttråkad. Då kom min stöttepelare Petri Hellberg som joggade brevid mig och pratade om allt möjligt så jag glömde bort vad det var jag egentligen gjorde. Det var bara att gå en liten bit, springa en liten bit, ta lite energi i båset och fortsätta.. så höll jag på ett tag efter halvmaran.

Jag hade aldrig känslan av att jag skulle avbryta - ALDRIG -. Jag hade ont i höftböjarmuskeln men det är inte konstigt när någon som inte har så många mil i benen gör något så extremt som ett marathon, det räknade jag ju med. Det gick i sinom tid över. Men det var en svag sekund då jag sprang förbi TV:n som registrerade våra prestationer som jag kände att jag ville bort därifrån. Jag började tänka på de kommentarer jag fått i tidigare inlägg om hur idiotisk och omogen jag var som gjorde det här.. vem fan är jag som respektlöst kastar mig in i löpning utan träning? Ta bort mig. Jag hade 8 varv kvar då och kände mig som världens mest patetiska brud. Då såg jag Petri (ja han var mitt allt under loppet). Han visade upp 4 fingrar och jag tänkte att "JAG VET ATT DET HAR GÅTT MER ÄN FYRA TIMMAR!! SKIT NER DIG!!!" men sen kom jag närmare honom och då sa han "Du har bara 4 varv kvar nu!"

Maskinen inombords brummade igång. Hjärtat pumpade, jag slog bort alla nervärderade tankar jag hade om mig själv under min svaga sekund och omvandlade all negativ energi till en styrka. 4 varv kvar? seriöst? LÄTT!
Jag hade hookat upp med en jätte trevlig tjej Erika som hängde på mig. Hon hade klarat sitt mål 4,2 mil och strosade runt något varv tills vi började tjöta och kilometrarna försvann.. 1 VARV KVAR!!

Jag springer på upploppet, Erika stöttandes brevid mig, Petri springandes framför med mobilkameran, Mamma och Carina vid sidan. Alla härliga åskådare som börjar klappa händerna. FÖR FAN JAG HAR 2 METER KVAR TILL MARAN OCH JAG ÄR ÖVER OCH JAG TAR ETT SKUTT OCH TJUTER TILL!!! WOHOOOO!
Reima Hartikainen står efter mållinjen och säger GÖTT JOBBAT! Jag fortsätter, vänder mig om och skriker: Det är fortfarande tid kvar va????...

Allt på film. Magiskt.

Jag hamnade på 38:e plats av 61 brudar. Totalt 43 865. 6 timmar.

Jag mår bra. En helt fantastisk dag med underbara människor. Ett grymt event.
Lärdom: Träna; teknik, mer och längre. Ladda upp ordentligt med kost och vila.
Over and out: Det kommer mera!

16 kommentarer till inlägget

1965 • Östermalm
#1
11 mars 2014 - 11:05
Jag får gratulera till din prestation och resultat. Skönt att du inte blev ler skadad.

(Det innebär iofs inte att mina tidigare varningar var fel och jag vet faktiskt inte varför jag bryr mig om att varna folk som vill riskera sin hälsa. Nästa gång skall jag gladeligen heja på om du så tänker testa att hoppa från Eiffeltornet utan fallskärm ;-) )
1990 • Lerum
#2
11 mars 2014 - 11:29
Tack Peter P! Jag säger till i god tid innan så du kan vara på plats :) kram
1982 • Stockholm
#3
11 mars 2014 - 12:33
Vi på Creative Channels är sjukt stolta över Dig, din järnvilja inom allt och din prestation! Bra jobbat!
Lars Lindefelt
1958 • Borlänge
#4
11 mars 2014 - 13:02
När jag läser detta kan jag inte undgå att tänka på min första löparinsats, med ett par års träning i Borlänge Atletklubb och två månaders jogging gav jag mig 1980 på "Tunamarschen", 33 km över bergen från Säter till Romme i Borlänge. En första mil på 45 minuter sen blev det bara jobbigare och jobbigare. I mål på en bit över tre timmar efter att gjort sällskap med en gubbe ( troligen i min nuvarande ålder ) som hade ett tempo som jag med slitna ben och ljumskar fixade. Dagen efter backade jag i trappor och var glad över att jag kunde låta min då 21-åriga lekamen åka hiss upp till min lägenhet. Jag sprang sedan totalt 10 st lopp och sista året blev jag 3:a i mål.
Alice Sundström
1968 • Gislaved
#5
11 mars 2014 - 19:25
Grattis till en fin prestation Jasmine, hoppas du startar nästa år igen, då ses vi :)
1978 • Åkersberga
#6
12 mars 2014 - 10:04
Härligt jobbat!!!
Jag känner igen mig i varenda ord du skriver! Så var det för mig förra året då jag gjorde min första sextimmars!
Jag var också i Skövde i lördags och gjorde min andra sextimmars.
Helt underbart väder fick vi!

Otroligt bra kämat! Du ser man kan mer än vad man (och andra) tror!!
Grattis!
1990 • Lerum
#7
12 mars 2014 - 11:09
Alice: Tack! vi ses nästa år :D
Lars: Häftigt! Jag har också fått gå baklänges i trapporna! Jag ser fram emot fler gånger :)
Josefine: Helt underbart väder och fantastiska människor som var med. Vi får tjingsa på varandra i spåret nästa år då ;) Tusen tack, hur gick det för dig?? :) Man får mersmak!!!
1978 • Åkersberga
#8
12 mars 2014 - 14:04
Jasmine, jag har också skrivit ett blogginlägg om loppet om du vill läsa så finns den på min sida :) Den korta versionen är att jag satsade på 48 km men pga en krånglande mage blev det "bara" 43,75, men jag är supernöjd med det! Det kan ju aldrig vara dåligt att springa längre än en mara liksom!! :)
Fasen vad vi är bra helt enkelt :)
Alice Sundström
1968 • Gislaved
#9
12 mars 2014 - 16:29
Ni är skitbra tjejer :) Ska ni springa Tjejmarathon?
Tapio Sulasalmi
1957 • Eksjö
#10
12 mars 2014 - 19:24
Tack för en medryckande berättelse. Kändes nästan som live. Jag har respekt för sådana imponerande distanser/tider ni klarar av. Är sugen på att testa en mara till att börja med men har inte tagit mig i kragen än. Bra jobbat tjejer!
1966 • Karlstad
#11
13 mars 2014 - 07:25
Grattis! Känslan av att genomföra det man bestämt sig för är grym!!
1986 • Karlstad
#12
13 mars 2014 - 07:37
Bra jobbat !
1983 • Ytterby
#13
13 mars 2014 - 18:36
Jag håller med, banan var fantastiskt vacker. Stort +.
Bra kämpat!
Mikael Forsström
1961 • Vega
#14
14 mars 2014 - 12:27
Grattis! Min son Anthony (#100) gjorde något liknande. Jag lurade med honom till Skövde. Han hade aldrig sprungit längre än 10 km i sträck på tävling och springer aldrig längre än 4 km på träning.

Jag sa till honom att han kunde kliva av när han ville och gå och lägga sig på hotelrummet. Eftersom han är lika envis som jag är förstod jag att det inte skulle inträffa. Han sprang på bra upp till halvmaran och plågade sig sedan i ytterligare 4 timmar för att stanna på 45 km.

Givetvis har vi aldrig snackat om att man inte kan öka distansen mer än si eller så mycket. Det är egentligen mest på sådana här forum som den typen av okunniga råd ges.
Lars Lindefelt
1958 • Borlänge
#15
14 mars 2014 - 13:20
Visst kan man öka distansen rejält vid enstaka tillfällen - dock ej volymen på träningen totalt. För hållbar utveckling bör man skynda långsamt för att inte dra på sig skador i onödan. Innan jag tränade över huvud taget genomförde jag en patrulltävlan i lumpen. Distansen var drygt tre mil och vi joggade runt med bössa och lätt packning. Fick dessutom springa straffrundor pga att min medtävlare sköt så uselt.
Robert Galic
1965 • Jönköping
#16
16 mars 2014 - 20:18
Man slutar aldrig beundra "idioter" och deras bedrifter. Man svävar en hel vecka och skryter som fan, men det ska man absolut göra. Skitbra jobbat, tjejen, lyfter på hatten! Dessutom, en kanon berättelse. Keep running! :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.