Icbug24 – 2013

Årets upplaga av icebug24 blev en fantastisk upplevelse! Vädret var otroligt. Soligt, svaga vindar och inte en regndroppe på 24 timmar! Vi hade i år bestämt oss för att satsa på de högalpina kontrollerna – inte av poängstrategiska skäl utan helt enkelt för att vi gillar höga höjder. Följden blev att vi inte kunde springa så mycket. Försök att springa i stenskravel där marken bara består av platta mer eller mindre vassa stenar utslängda så att ett slumpartat antal av dem rasar iväg när man kliver på dem så förstår ni. Och i sån terräng tillbringade vi merparten av tävlingen. Men det blev en upplevelse som man sent kommer att glömma. Dels förstås den brännande mjölksyran av alla höjdmetrar vi avverkade, 4704 stycken  närmare bestämt, och dels den fantastiska känslan av att se solen gå ner stående på södra sytertoppen, för att sedan se den gå upp några timmar senare stående på norra sytertoppen. Helt enkelt obeskrivligt. I toppstugan på norra syter gjorde vi (hmm, läs jag) ett litet misstag. Vi var lite frusna och trötta och tänkte värma oss i stugan en stund. Packade upp sovsäckarna och kröp in i dem och jag kände genast att risken var stor att vi skulle somna. Jag hade några gånger tidigare somnat liggande på backen i den ganska kyliga nattvinden på väg upp, så med en viss självkännedom var det inte någon långsökt tanke. Vi kom överens om att om vi somnade skulle det få bli max 30 minuter, så jag ställde mobilalarmet på en halvtimme. Innan jag var färdig med knappandet snarkade Anders – och sen vaknade jag plötsligt av mobilalarmet. En och en halv timme senare! I mitt omtöcknade halvsovande tillstånd måste jag ha fått nån sorts kortslutning och ställt den på fel timme. Sen blev det bråttom. Vi var på drygt 1600 meters höjd och var tvungna att hinna till nästa kontroll nere i dalen innan klockan 10 då den kontrollen stängdes, och den ville vi absolut inte missa då det var en sorts checkpoint som gav många poäng. Vi hann med kanske 10 minuters marginal, men stressen slutade inte där. Vi hade sedan lite mindre än 4 timmar på oss att ta oss de sista två milen till målgången för att inte få poängavdrag. Med ömma fötter gick och småsprang vi genom viterskalet längs kungsleden, tack och lov en väl upptrampad led, och nådde mot alla odds målet med 8 minuters marginal. Speakern vid målgången hejade på, och meddelade dessutom alla att jag minsann ägnade min 10-års bröllopsdag med att ränna omkring på fjället! (Maria kunde förstås inte låta bli att skvallra.) En härlig känsla var det i alla fall när vi fick slänga oss ner i gräset och pusta ut efter 23 timmar, 52 minuter, 71 kilometer och 4704 höjdmeter. Och ja, en 31:a plats av 46 lag, men det var väl mindre viktigt.

Jag loggade hela trippen med en liten GPSgrej och finns att beskådas på min Runkeepersida här.

Mer bilder mm finns på icebug24:s facebooksida här.

 

DSC_6211


Jag och Anders i stundens allvar, strax innan start.

 

DSC_6765


Puh! Vi hann. Kort paus vid den viktiga kontroll 51, återstår bara att hinna till mål innan de 24 timmarna har passerat…

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.