Pustar ut på toppen Foto: Niklas Karlsson

När känslan tar över

ReportageMeridas pressvecka på Mallorca, en vecka då allt, ja allt, handlar om cykel. Cykelsnack till frukosten, intervjuer med cyklister, fotosessioner med cyklar, cykeltester och naturligtvis en hel del eget trampande i bergen.

En av förhoppningarna vid avresan från det vinterslaskiga Sverige var att få möjlighet till att komma igång tidigt med cykelsäsongen. Jag hade målet klart för mig, ett par timmars cykling om dagen, plus lite annan träning om utrymme skulle ges. Benen hade trots allt inte sträckts ut i pedalriktningen på närmare ett halvår och jag förstod väl bättre än att gå ut för hårt.

Väl på plats gick incheckningen snabbt och plötsligt är jag i cykelbyxorna och ute på cykeln tillsammans med ett gäng där alla visar sig vara betydligt vassare än jag. "Klarar jag mig bara in med hedern någorlunda i behåll så väljer jag en lättare grupp i morgon", tänker jag, och trampar iväg. Man vill ju inte missa första rundan!

Till dag två bjöds det in till en tur upp i bergen. Sedan en tidigare semester i området, då bergen besegrades per moped, har jag haft en dröm om att ta mig upp för egen kraft, klart jag hängde på! Någon lättare grupp var det dock inte tal om, alla skulle köra tillsammans fram till fikat. Klättringen upp mot klostret Lluc var åtta kilometer lång och fantastisk vacker. Jag hamnade snart efter de andra men klarade klättringen bra i min egen takt och utförskörningen som följde var helt makalös och verkligen värd besväret.

Berget satte sig i benen och morgonen efter var låren ordentligt stumma. Jag mjukade upp med en morgonjogg för att senare på dagen återigen bjuda benen på lite berg, dock med mer modesta siffror både gällande totaldistans och höjdmeter.
På kvällen hörde jag hur det började surras om den klassiska cykelvägen till Sa Calobra och alla tveksamheter om fler långpass och berg försvann. Jag lät känslan ta över. Det här fick jag inte missa!

Cyklarna hämtades ut på morgonen och vi gav oss iväg mot bergen. Att kunna köra kortkort i strålande sol och en temperatur på 15 grader var en bra draghjälp även när berget kändes tungt, upplevelsen av Sculturan fick mig dessutom att ställa helt andra krav på kommande säsongs racer. Jag kände att kraften var mer direkt än vad jag var van vid, samtidigt kändes det som rätt mjuk åkning och jag pallade hela turen utan annat än muskulär trötthet.

När vi såg skylten "Sa Calobra 12 km" frågade Petter från Merida om jag ville köra hela vägen ner. "Javisst", svarade jag på ren känsla. Mitt utstakade träningsmål hade jag spräckt redan andra dagen, så varför hålla igen nu? De första tre kilometrarna bestod av ytterligare konstant klättring och toppen på 682 meter nåddes. Sa Calobra låg närmare 700 meter ner på andra sidan berget, och även om en rejäl utförskörning lockade hade inte vägen tillbaka upp riktigt samma dragningskraft. Jag nöjde mig helt enkelt med att besegra toppen.

Vägen tillbaka ner blev kylig och trots vacker natur, fint väder och drömcykel började det kännas riktigt motigt när vi var nere på platten och hade tre mil kvar. Jag såg ett tröstlöst malande framför mig. De andra föreslog lagtempo och känslan sa ja igen, utan att överhuvudtaget passera förnuftet. Den sista biten in när vi jagade, tryckte på, tog slut och kom igen är nog den häftigaste cykelupplevelse jag haft. Ibland är det skönt att bara låta känslan ta över.

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.