Foto: Johan Brodin

Motionärerna - löpningens hjältar

ReportageAsics Stockholm Marathon är skrivande stund fortfarande igång. 20.562 har anmält sig varav över 5.000 kvinnor vilket är rekord för Stockholm. Hur många av dem som fullföljer vet vi ännu inte men allt talar för att det blir fler än någonsin tidigare.

Under dagen har vi följt maran från andra sidan bansnitseln. Efter starten kastade vi oss i vanlig ordning på tunnelbanan för att hitta vår plats i Rålambshovsparken, strax innan 10 - respektive 35 km passagen. Denna plats, strax efter Västerbron, är perfekt för dem som vill följa en mara. Man ser alla löpare två gånger och den väcker en hel del tankar om löpning och prestationer.

När löparna vid första gången passerar snackar vi folkfest. De flesta är fortfarande pigga och nästan alla är glada. Löpstegen är lätta och i ögonen ser man en iver att få ge sig på nästa mil. Inte ens de sista två som passerar efter närmare 90 minuter ser särskilt plågade ut. Löpningen och prövningen ligger fortfarande framför fötterna.

Sen dyker dagens enda lucka i löparströmmen upp. Den är kort. Efter endast 10 minuter hör man helikoptern smattra över bron och man vet att herreliten är på gång för sin andra passering. Rasande lätt susar de första kenyanerna och etiopierna förbi. Minuterna efter kommer Daniel Woldu som är på väg mot SM guldet. Därefter kommer fler och fler man känner igen och stegen är, trots de tre och en halv milen fortfarande lätta. Visst är ansiktena plågade men stegen långa och snabba.

De så kallade elitmotionärerna springer förbi strax efter. De har tränat hårt och mycket. De är vana vid smärtan och den syns i ett och annat grinande men ännu går benen för fullt. För dem är 7,5 km en visserligen lång men ändå en "rimlig" avslutning.

Nu drar det verkliga loppet igång. Startklockan visar på dryga två och en halv timma. Vinnarna i herrklassen har redan hunnit få på sig överdragskläderna och Isabellah är på väg in mot Stadion och sin fjärde raka seger. Ändå är det nu den riktiga kampen börjar för oss motionärer.

Enorma mängder motionärer sliter sig över Västerbron ännu en gång. Löpare efter löpare siktar 35km passagen på trötta fötter, stumma ben och plågade ansikten. Nu är 7 km långt ifrån en spurtsträcka. För många känns distansen övermäktig. När man räknar och inser att det handlar om ytterligare en timmes löpning är det lätt att förstå uppgivenheten. Ändå ges det inte upp och ständigt passerar det nya, ännu tröttare kämpar. Det är omöjligt att inte imponeras.

Det är nu tankarna och nya insikter faller på plats. Visst är eliternas tider heroiska men som åskådare slås man av att de starkaste insatserna kanske ändå görs av alla motionärer. Timme efter timme kämpas det vidare. Varje steg är tungt och tävlingstiden är ibland dubbelt så lång om inte mer. Det är omöjligt att inte kalla även det heroiskt.


Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.
 annons