Kajsa Robin testar ett motionslopp för första gången Foto: Mathilda Piehl

Tjejvättern för första gången

Krönika/TävlingsberättelseKajsa Robin köde sitt första cykellopp i helgen. Hon berskriver en euforisk känsla, vacker natur, glada funktionärer och en härlig publik. Hennes mål var att njuta av färden och komma fram helskinnad, något hon uppnådde med bravur.

Min vän har i många år försökt få med mig på olika lopp och jag har i lika många år tänkt att det inte är något för mig. Men en vecka innan Tjejvättern skulle gå av stapeln, fick jag ett infall att testa i alla fall. Med lika många mil i benen som Tjejvättern är lång bestämde jag mig för att medverka, trots bristande tilltro på min egen kapacitet.

Mitt mål var att inte lägga prestige i cyklingen, utan att njuta av färden och komma fram helskinnad, utan skador på vare sig mig eller cykeln.

Väl på plats i Motala var stämningen svår att inte ryckas med i och det var fantastiskt att se alla dessa kvinnor laddade med förväntan och adrenalin, redo att trampa iväg. Några var lika gröna som mig och andra hade kört loppet under flera års tid.

Vädret var perfekt med strålande sol och det var relativt vindstilla.

Min vän förberett mig väl inför färden och tipsat mig om allt jag skulle tänka på vad gällde att äta, dricka och säkerhet. Jag hade jag laddat flera dygn innan med kolhydrater och vatten i mängder och jag tror att det var mycket tack vara det som det blev ett bra och skönt lopp för mig.

Jag stannade vid varje depå för påfyllning av fika, vatten och lite mingel. Depåerna var bra organiserade och volontärerna, som slet för att vi skulle få i oss så mycket kolhydrater på så kort tid som möjligt, gjorde ett fantastiskt jobb.

Jag ska villigt erkänna att jag blev omkörd av både unga atleter på exklusiva racercyklar och stentuffa tanter på äldre damcyklar med cykelkorgar. Vägen var på sina ställen hisnande vacker och jag njöt av naturen hela färden. Speciellt när jag kom upp på höjden efter den omtalade Ombergsbacken, som var en smärre mördarbacke för mina otränade ben. Utsikten över vattnet därifrån var helt fantastiskt och en väldigt god tröst för den rejält tuffa stigningen.

Längs hela vägen blev vi påhejad av folk som stod eller satt längs vägkanten med solstolar och picknick och otröttligt peppade och applåderade när vi kom körandes. På andra ställen var det skyltar uppsatta med hejaramsor, ballonger och hälsningar till deltagare, och visst hjälpte det och gav extra energi.

När jag kom i mål var jag betydligt mindre trött än jag hade trott att jag skulle vara, väldigt lycklig över den fantastiska turen och mycket nöjd med min egen prestation.

Efter en dusch, ett lass med mat, lättöl och massage kände jag mig snudd på euforisk och helt klart sugen på flera lopp i framtiden. 

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.